Alla som tar del av fördjupande tidningsartiklar om Katalonien finner hänvisningar till en separatism med djupa rötter i historien. Katalanerna var fria förr och vill bli det igen. Men hur sant är detta?
Efter att araberna erövrade Pyreneiska halvön i början av 700-talet inleddes en långsam kristen återerövring, reconquista, som redan i ett tidigt skede ledde till att norra Katalonien befriades av frankerna. Senare återtogs också resten av regionen, medan huvuddelen av dagens Spanien förblev under muslimskt välde. Makten låg dock inte i händerna på en nyvaknad spansk kungamakt utan hos biskopar och grevar, till exempel i Barcelona och Urgell. Grevarna i den förra staden kom under högmedeltiden att dominera hela området.
Det är denna gamla riksbildning som spökar i mången nationalistisk katalans minnen av fornstora dagar. Grevarna, som också blev kungar av grannriket Aragonien och erövrade Valencia, byggde upp ett vidsträckt handelsimperium på Medelhavet och lade under sig omfattande territorier i Italien och Grekland. Sicilien annekterades 1282, Sardinien 1326 och Neapel 1442. Den ökande handeln och dynastiska expansionen är ännu avläsbar i regionens kultur. Således talas det fortfarande katalanska i Alghero på Sardinien.
Väl att märka var det medeltida Kataloniens huvudfiende inte den spanska kungamakt som växte fram i Kastilien, och som idag uppfattas som de katalanska nationalisternas nemesis. Kataloniens härskare och köpmän hade blicken mot havet och mot kusterna, inte mot inlandet. De farligaste konkurrenterna var dels de franska kungar som trängde bort katalanerna från Languedoc och Provence, dels de italienska handelsmännen i städer som Genua och Venedig. En medeltida katalan som förflyttats till nutiden skulle följaktligen haft svårt att orientera sig i de förändrade geopolitiska strukturerna.
Omvandlingen inleddes på 1400-talet. Pestepidemier, krig och allmän nedgång för katalansk sjöfart ledde till att regionen hamnade i skuggan av Kastilien. Sedan rikena förenats i en personalunion på 1470-talet gled den faktiska makten över till Kastilien, där de spanska monarkerna på 1500- och 1600-talen härskade över en global stormakt.
I Barcelona jäste missnöjet, särskilt när regimen på 1620-talet frångick principen att respektera delrikenas institutioner och privilegier och började centralisera styret för att kunna ta upp mer skatt. Vreden blev ännu större i slutet av 1630-talet, då kastilianska truppstyrkor förlades till Katalonien för att kunna sättas in i trettioåriga kriget. Ilskan över att behöva försörja trupperna exploderade under Corpus Christifesten i Barcelona 1640, känd som Corpus de Sang, ”Blodets Corpus”.
Den förste som dog i upploppet skall ha varit en skördekarl, varför det inbördeskrig som följde har fått det katalanska namnet Guerra dels Segadors, ”Skördekarlarnas krig”. Katalanerna bad fransmännen om hjälp och hyllade kung Ludvig XIII som greve Lluís I av Barcelona. Efter hårda strider slutade emellertid upproret med nederlag. Kastilianarna återtog Barcelona 1652, och i freden 1659 fick fransmännen endast behålla de delar av Katalonien som ligger norr om Pyreneerna – områden som ännu tillhör Frankrike.
I 1900-talets stora spanska trauma, inbördeskriget på 1930-talet, var Katalonien ett bålverk för republiken mot nationalistsidan.
Därefter har historien återupprepats. I spanska tronföljdskriget i början av 1700-talet bröt sig katalanerna än en gång loss från Spanien – och blev än en gång besegrade. Nu var konsekvenserna ytterst bittra: självstyret avskaffades och regionen införlivades med den kastilianska centralmakten. Under Napoleontiden annekterades Katalonien av Frankrike och regerades åren 1812–1814 av ämbetsmannen Chauvelin, mest känd i populärkulturen för att han är huvudskurk i böckerna om Röda nejlikan. I 1900-talets stora spanska trauma, inbördeskriget på 1930-talet, var Katalonien ett bålverk för republiken mot nationalistsidan och drog än en gång det kortaste strået.
Alltså: det är inte svårt för en nationalistiskt sinnad katalan att ta historien till hjälp om man vill frammana bilden av ett folk som länge har lidit under kastilianskt förtryck. Sedan är det en annan sak att de historiska katalanska riksbildningarna inte har mycket gemensamt, mer än språk och geografi, med dagens Katalonien.
Dick Harrison i SvD
