Handlingen utspelas i den gamla industriorten Newcastle, där änklingen och snickaren Daniel Blake (Dave Johns) drabbas av plötslig sjukdom. Filmens förtexter ackompanjeras av Daniels telefonsamtal med en "vårdutbildad" handläggare på den brittiska motsvarigheten till Försäkringskassan, under vilket han får svara på det mesta utom det relevanta gällande sin hälsa. Resultatet av samtalet dimper ned i brevlådan ett par dagar senare: ett avslag på Daniels sjukpenningansökan.
Fortsättningen är en Kafkaartad resa mot helvetet, med timslånga telefonköer som inte leder någonstans, möten på arbetsförmedlingen där handläggare straffar sen ankomst, ett felaktigt skrivet cv eller uttryck av frustration med utebliven ersättning. Som Daniels granne, en förslagen ung kille, uttrycker det: Systemet är gjort för att man ska tappa sugen.
Och visst är det en del av kontentan i Loachs film: de sjuka och fattiga ingår inte i det nyliberalistiskt präglade samhället. Den som inte har varit företagsam nog att bygga upp ett privat skyddsnät får skylla sig själv när olyckan slår till.
Det låter som en deppfest. Men "Jag, Daniel Blake" är också ett imponerande hårt knytnävsslag i mellangärdet från den nu 80-årige Loach. Även om filmskaparen stundvis viftar lite för mycket med sin pekpinne är det omöjligt att värja sig när Daniels vän, tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires), sliter upp en konservburk kalla bönor på kyrkans välgörenhetstimme och slevar i sig direkt med handen. Det är sådana scener som gör att "Jag, Daniel Blake" skär på djupet i själen. (TT)
