Segling

Jag har hittat en utmärkt sida, inte minst för oss som inte kan ett skvatt om segling. Intressant och för oss seglar-analfabeter lärorikt.

Jag publicerar (utan att ha frågat den ansvarige bakom sidan) här ett "kapitel"; fler finns på  www.landkrabban.se/. Personen bakom den utmärkta sidan är tydligen en man vid  namn Niklas Krantz vilken förtjänar en eloge. 

-----------------------------------------------------------------


Solen är härlig. Men den är också stark. Är man ute hela dan på sjön blir man kraftigt solbränd. Även om det är molnigt. I början på säsongen måste i princip alla, dvs även karlar, använda solskyddsmedel. En mössa av något slag är också att rekommendera om man inte njuter av solsting framåt kvällen.

När det är bleke eller stiltje är vattenytan alldeles blank. Då får man gå för motor eller bada. Sen kommer det en lätt bris och krusar vattenyta, bildar små vågor. Då blåser det mellan 2 och 4 meter per sekund och är en utmärkt glidarvind. , god bris heter det vid 4-5 meter per sekund, då börjar vågorna bryta lite. Och vid frisk bris, 6-8 ms bildas vita "gäss" på vågorna.

Det är när gässen kommer det börjar bli allvar. Kul för den som kan segla, jobbigt för nybörjaren. Det brukar bli mycket färre segel på sjön, vilket är lite synd. För det är nu man seglar som bäst.

Det sjörapporten anger är medelvind, men inne i skärgården kan vinden ofta komma i byar som är mycket starkare. Då gäller det att vara beredd att parera med roder och skot. Kommer det ett kraftigt vindkast när man ligger bidevind, högt upp mot vinden, då kanske man snabbt måste släppa ut storskotet så seglet börjar fladdra, så inte båten kränger för mycket och i värsta fall tappar kursen när rodret släpper vattnet.

Nu börjar det bli dags att fundera på att reva seglen så smått, innan den styva brisen sätter in med sina, 8-10 meter per sekund. Först kan man rulla in focken, eller om man inte har rulle skiftar man den stora genuan till den lilla focken. Sen tar man in ett rev på storseglet. Om man inte har ett tjusigt rullsegel på storen så måste man gå upp i vind så seglen fladdrar vilt, släppa ner storseglet i fallet en liten bit, kroka fast det en bit ner inne vid masten och spänna revlinan ute på bommen och sen spänna upp fallet igen innan man kan återgå till seglingen. (Har man ett så kallat "single hand reef" räcker det att dra i en enda revlina för att få ner seglet.) Det är viktigt att alltid ha revlinorna förberedda när man är ute, för när det väl börjar blåsa är det väldigt knöligt att dra fram dem. Det börjar ju gå ordentliga vågor och båten lutar rejält.

Nu börjar vågorna bli längre. Över 10 kallas det hård bris. Nu kan det bildas hela vågberg och vågskummet breder ut sig. Man ska inte vara ute på havet om man inte är en säker seglare i hård vind. Och innan kulingen tar i, från 14 ms, bör man ha tagit in det andra revet och rullat in focken så att det bara är en liten stadgande trekant längst fram.

När det blåser mycket ska man alltid ha regnkläder på sig, inklusive byxor och seglarstövlar, för när båten slår upp och ner i vågorna skvätter det ordentligt. Att gå ner i ruffen är ingen bra idé, för där blir man fort sjösjuk när det rullar. Ur den synpunkten är det bäst att sitta ute i sittbrunnen, titta intensivt på vågorna som kommer inrullande, så att hjärnan "följer med" i vad balanssinnet upplever. Det är när de två inte är helt överens om hur verkligheten ser ut som man först blir trött, sen illamående. Sen riktigt jävla sjösjuk. Det blir även riktiga sjöbjörnar, även om de flesta vänjer sig efter en tid, varje gång man går till sjöss. Och inte alla erkänner det, när de sen är på det torra uppe på land.

Halv storm är 21 ms och vid 25 sekundmeter är det full storm. Nu är inga seglare vid sina sinnens fulla bruk ute frivilligt på havet. Då ligger man inblåst i en trygg hamn och hör vinden tjuta i mast och vant.

För det mesta är det ju mycket trevligare och lugnare väder under den svenska sommaren. Faktist! När högtrycken parkerat sig över Skandinavien får vi kanonväder. Det betyder något som de i sjöväderrapporterna kallar sjöbris. Den beror på att solen värmer upp land, fortare än havet. Den varma luften över land stiger som en varmluftsballong. Under ballongen sugs ny luft in från havet. Ute till havs försvinner luften vid havsytan och ny luft sugs ner från himlen. Högt upp sugs "varmluftsballongen" ut över havet, ner till havsytan, kyls ner och in till land igen.

Sjöbrisen bildar en vind från havet in mot land utmed kusten. Den börjar på förmiddagen, när solen kommit igång med lite värme, och avtar igen på kvällen. Den vrider sig lite grand medsols under dagen, följer solens gång. Det blir ofta en perfekt "familjeseglarvind" med lite små gäss när det sjöbrisar som mest. Nära land kan det friska i rejält, medan det i ytterskärgården och till havs kan det vara helt stilla.

I innerskärgården och på sjöar med många öar är vinden ofta byig och vågorna små. Man ser på håll när ett vindkast närmar sig, vattnet krusar sig där vinden drar fram. Det kan vara lite knepigt om man ligger på kryss, för just när kastet kommer vrider vinden lite och seglen kan börja fladdra. Men om man faller då, får man besvärligt när den kraftiga vinden kommer, som man bör parera genom att lova upp mot vinden. Exakt hur man ska segla i byig vind får man prova sig fram individuellt för varje båt, eftersom den kan reagera olika på rodret, på vinden i seglet osv.

När jag var liten hade vi en liten kraftig bohusjulle med fyrkantigt sprisegel i Mälaren. Den märkte inte att det kommit ett vindkast förrän det var förbi. Den låg liksom bara still. Nu har vi den ute vid Koster på västkusten och där seglar den underbart i den friska vinden och de rullande vågorna.

I princip har man alltid antingen medvind eller motvind när man seglar inomskärs i smala sund mellan öarna. Vinden snor ju gärna runt höga öar och följer vattnet. Och när man närmar sig en udde måste man vara beredd på att vinden kommer att bete sig underligt. Även enstaka mörka moln eller kallfronter som kommer och går kan dra med sig vindförändringar, eftersom de påverkar lufttemperaturen, och gör att luften måste flytta på sig snabbt för att jämna ut lufttrycket.

När regnet kommer syns det ofta på håll på sjön. Kraftiga åskväder känns inte kul när man är ute på havet. Då vill man helst ligga i hamn och inte vara ute med en ensam mast som sträcker sig efter blixtarna i skyn. Rent statistiskt sett är risken bara en på tusen att man ska bli träffad, enligt åskforskarna. Och skulle båten träffas av blixten blir det troligen bara materiella skador. Enda kända dödsfallet är en seglare som var på väg till Åland.

Det finns en rad olika hjälpmedel man kan köpa, som påstås hjälpa. Troligen hjälper de bättre mot ångesten än mot blixten. Det är kvastar man sätter i masttoppen eller "startkablar" man hänger i vattnet från vanten. Det sistnämnda låter ganska vettigt, för att förhindra att blixtnedslag i masten gör hål i båten när laddningen ska ner i vattnet. Sen finns det konstruktioner med åskledare från masten ner i vattnet på utsidan av skrovet på båda sidor. Men det blir stora fula konstruktioner. I min båt finns det en åskledarkabel från mastfoten till kölbulten i båten, vilket borde ge ett hyfsat skydd. Men viktigast är nog att inte sitta just under mastfoten inne i ruffen när åskan går.

Jag var en gång ensam ute på Björkskärsfjärden när himlen trillade ner över mig, i form av ett skyfall. Plötsligt såg jag kanske tio meter runt båten, förutom blixtarna runt omkring. Jag drog ner farten till nästan ingenting och stirrade stint på kompassen för att hålla kursen. Så började jag fundera på vad som skulle hända om blixten valde ut min lilla mast att slå ned i. Den skulle följa masten ned. Men rufftaket är ju ingen bra ledare, så antagligen skulle den ta vägen ut i bommen. Och där stod ju jag och styrde. Bara att hoppa en halvmeter till mitt huvud, ner i fötterna och ut genom skrovbotten. Det var ingen upplyftande tanke. Så jag släppte ut bommen på sidan om båten och lyckades sänka ner den i vattnet som åskledare. Jag är dock glad att jag inte fick testat om det fungerade vid ett riktigt nedslag, för plötsligt sprack himlen upp och jag upptäckte att jag var alldeles utanför skären vid inloppet mot Sandhamn, som jag hade siktat mot, innan skyarna la sig som en tjock filt över mig och båten.

Men det farligaste vädret till sjöss är nog varken hårda vindar eller dundrande blixtar. Farligast är nog dålig sikt. Det kan vara regn, men oftast är det dimma. När den lägger sig över havet är det som om en förtrollning slår till. Det är inte bara det att man inte ser, men det lilla man ser blir också fel. Det är oerhört svårt att bedöma avstånd och känna igen land. Har man inte radar ska man försöka hitta en hamn. Man kan navigera med kort och kompass, gps och plotter, men det är lurigt och man ser inte andra båtar. Man ska ge ljudsignal, men det är svårt att lita på att alla andra gör det. Bäst är att försöka vänta ut att dimman ger sig. Annars ta det väldigt lugnt, ha stora marginaler till land och ha superkoll på var man befinner sig. Och aldrig gå ut när dimman kommer.

På natten är det också svårt att se. Men då finns det en rad ljus som hjälper till att orientera sjöfararna. Alla båtar har gröna och röda lanternor på sidorna (grönt styrbord, rött babord, förstås) och vita i aktern och i masten (i masten när man går för motor). Fortfarande finns det gott om fyrar som lyser i olika färger och blinkar på olika sätt så man ska kunna lista ut exakt var man är, även om man nu i elektroniska navigeringstider börjat släcka fiskefyrar och allt fler andra fyrar. Att segla på natten och mörkernavigera är ett fantastiskt äventyr, som man absolut inte ska avstå ifrån, om man får chansen att vara med om det.