Krönikör Nygren i Sundsvalls Tidning läser med stigande irritation hur det i bostadsbristens Sundsvall enbart verkar nybyggas för 70-plussare som sålt sina sedan länge färdigamorterade villor på Haga och Södermalm och söker sig till den elefantkyrkogård, eller sista anhalten före Hospice, som Norra kajen och Inre hamnen utvecklas till.
Priser på runt 2, 5 miljoner för en standardtrea måste upplevas som ett hån för 25-åringar som tvingas bo hemma hos mamma och pappa, eftersom det inte går att hitta ens en hyresrätt med en rimlig månadskostnad.
Det byggs för Sundsvallsbor med tillräckligt stinna plånböcker, inte för förtidspensionärer, deltidsjobbare eller andra med begränsade ekonomiska resurser. Kommunpolitikerna, oavsett färg på slipsen eller knutblusen, knäböjer med närmast munkliknande ödmjukhet inför Mammons altare, mumlande mantran om att marknaden måste få styra.
Mitthems pågående bygge av ett så kallat trygghetsboende på Norra kajen riktar sig till friska pensionärer över 70 år, och en kvadratmetermässigt högst medioker trea beräknades vid presentationen att kosta 10 600 kronor - mer än vad en fattigpensionär har att röra sig med totalt en månad.
Och detta förbannade kackel om hur underbart det blir att bo nära vatten, i det här fallet ett tämligen slätstruket, intetsägande hamninlopp som inte längre erbjuder den exotiska anblicken av utländska fraktfartyg eller besökande lyxiga kryssningsfartyg utan enbart M/S Medvind.
Krönikör Nygren, som har ynnesten att husera i ett örnnäste på Södermalm med utsikt från groggverandan över större delar av stan, förundras över hur någon kan lockas att flytta till Skanskas planerade nybygge och pynta ett par mille för att få några gamla industribyggnader och Bolagsverkets hiskliga torrdockade finlandsfärjor som närmaste grannar. Ett solblekt, revigt Kalaspuffar-tält från 1960-talet upprest på Norra bergets sluttning verkar i undertecknads ögon tammefan mer tilltalande.
Dessa nybyggen ska bidra till illusionen att Sundsvall är en expanderande, livfull stad. Hur många nya bostadsrätter och annat det än klappas upp på Norra kajen och i Inre hamnen kan det aldrig bli annat än en 25-öresversion av Hammarby Sjöstad, lika lite som bron över Sundsvallsfjärden kan hävdas ha en slående likhet med San Franciscos Golden Gate Bridge.
Det är något patetiskt över allihop. Och skulle vara skrattretande, om man bortser från det faktum att x antal tusen Sundsvallsbor torrstampar i en ständigt växande bostadskö och att inga seriösa försök görs av politikerna att ändra på situationen. I en krönika i avsomnade Dagbladet efterlyste undertecknad en politiker med en symbolisk .357 Smith & Wesson Magnum, i stället för en glasspinne som heter Magnum.
Det finns ingen “Clintan” i kommunhuset.
