Tystnande motståndsmän

Den svenska motståndsrörelsen under andra världskriget var större än vi tidigare förstått, skriver vänsterpartisten och författaren Jonas Sjöstedt, som tagit del av nya uppgifter om de motståndsmän som senare tystnade.

Vad hade hänt om Nazityskland hade invaderat Sverige under det andra världskriget? Vem hade gjort motstånd mot ockupationen och vem hade blivit medlöpare? Det är frågor som man aldrig kan få säkra svar på. Helt klart är att det inom delar av den svenska militären vid denna tid fanns betydande sympatier för Tyskland. Inom militären sågs oftast det "bolsjevikiska" Sovjet som det huvudsakliga hotet, inte nazismen. När Tyskland anföll Sovjetunionen vid midsommar 1941 var exempelvis dåvarande ÖB, Thörnell, villig att ge svenskt stöd till Tysklands angrepp. På många förband höll progressiva värnpliktiga noga kontroll över vilka officerare och befäl som var nazister och som måste röjas ur vägen vid en tysk invasion. Dessa förhållanden är väl kända.

Mindre väl känt är att det samtidigt fanns en betydande svensk organisation som hade förberett en väpnad motståndsrörelse i händelse av en tysk invasion. De hade en viss beväpning och hade gjort praktiska förberedelser för omfattande sabotage mot nyckelanläggningar som den svenska malmutvinningen och elsystemet för att sabotera för invaderande tyskar. De stod i direkt kontakt med, och gav omfattande stöd till, motståndskampen i länder som Norge, Danmark och Tyskland. De smugglade motståndsmän och flyktingar. De hade radioförbindelse med allierade i utlandet. Dit rapporterades löpande tyska trupptransporter med tåg och båt som gick genom Sverige. De allierade fanns i Moskva. Det var svenska kommunister som var beredda att ta upp kampen från första dagen vid en tysk invasion av Sverige. /Källa: Västerbottenskuriren, maj 2009