Lilla Amerika

När jag betraktar
Amerikas form på kartan,
älskade, är det dig jag ser:
kopparns bergskrön på din hjässa,
bröstens snö och vete,
din smala midja,
snabba floder likt hjärtslag, ljuva
kullar och ängar
och i det kalla södern avslutar dina fötter
sin geografi av tvåfaldigt guld.


Älskade, när jag rör vid dig
har mina händer inte bara
glidit över din ljuvlighet
utan över grenar och fält, frukter och vatten,
våren som jag älskar,
öknens måne,
vildduvans bröst,
lenheten hos stenar slipade
av havets vatten eller floderna
och det täta
röda snåret
där törst och hunger ligger på lur.
Så hälsar mig mitt vidsträckta hemland,
lilla Amerika, i din kropp.


Och när jag dessutom ser dig vila,
ser jag i ditt skinn, i din färg av havre
min smeknings nationalitet.
Ty från dina skuldror betraktar mig
i sitt glödheta Kuba
sockerrörshuggaren
täckt av mörk svett,
och från din strupe
sjunger om sin hemlighet
fiskare som huttrar
i de fuktiga husen på stranden.
Och så utmed hela din kropp,
dyrkade lilla Amerika,
avbryter folk och länder
mina kyssar,
och din skönhet
inte bara tänder elden
som brinner utan att förtäras mellan oss då
utan ropar på mig med din kärlek
och skänker mig genom ditt liv
det liv jag själv saknar
och till smaken av kärlek fogas gyttjan,
kyssen från den jord som väntar på mig.

/Pablo Neruda