Messi på väg tillbaka. Kul! Detta skrev jag (kändes som ett måste) strax efter en match som dominerades av Messi:Lionel Andrés Messi tycks njuta som få av att umgås med fotbollen. Den gungande höften och de kvicka benen står för fenomenala dribblingar och rusher.
Messi får, och kan göra allt vad han vill med bollen;och bollen säger ja; hon lyder honom lättare än andra som behandlar henne kärleksfullt. När Messi inte umgås med bollen och hans andra kärlek Antonella är på andra sidan Atlanten är han grå, och levnadslusten tycks skuren; Bollen själv och Antonella de trängtar lika mycket efter Messi.
Man skulle kunna tro att självaste Mozart har sett Messis dribblingsraider och inspirerats till komponerandet av vissa sonater. Mozarts sonater och Messis dribblingar rinner lika vällustigt fram. En råkurre med baklängesmål i tanken kan bryskt hindra honom i hans dribblingar , ja kanske till och med av avund. Men det berör inte Messi värst mycket. En omkullknuffad Messi stiger upp, tittar trånande efter sin kärlek, och i hans inre har förberedelserna omedvetet redan satts igång inför nästa raid.
Även Messis passningsspel är som poesi, och når åskådarens fotbollshjärta lika lätt och lika starkt som poeten kan nå läsarnas själ. När den lille Messi långpassar, seglar bollen iväg elegant likt en fågeln för att dyka ner hos medspelaren. Fotbollsvännenr vill tro att det var Gud som långpassade.En självlysande Messi kommer så småningom att slockna; bollen och bollgeniet tvingas att skiljas. Bollen, hon kommer också att känna stor saknad. Det är inte första gången en stor kärlek tvingas lämna henne, men detta tillhör de svåraste avskeden, som när Pelé, Garincha, Puscas och Neapels Santa Maradona tvingade bryta kärleksbanden.
Men fotbollen är odödlig och för evigt lika viril, och en ny stor kärlek kommer att dyka upp, kanske sprungen ur ett fattigt sydamerikanskt fattigkvarter.För Människan Messi går heller ingen nöd, redan väntar alltså en annan stor kärlek, unga rosarioanan Antonella Roccuzzo på andra sidan Atlanten. Antonella som Neruda skulle ha beskrivit, som en " mörk, ljuv fjäril, självklar som Sädesfälten, Solen, Vallmofälten och Vattnet". Självklar även för Messi utöver Fotbollen.
När Messi var tre år var fotbollen hans bästa leksak, när han var fem år spelade han med ett klubblag i sin hemstad. För det mesta dribblade han bort de äldre pojkarna. Om fotbollen var hans teddybjörn som han - likt det lilla barnet Maradona - alltid sov med är oklart; men man kan förmoda att världens bästa leksak fotbollen , en gång har varit alla bollgeniers teddybjörn. Alltså även rosianen Messis. /Stig Östlund
