När Messi inte umgås med bollen är han så grå, och levnadslusten tycks skuren; bollen själv, hon trängtar efter honom.
Man skulle kunna tro att Mozart har inspirerats av Messis dribblingsraider när han komponerade sina sonater. Tala om skönhet.
Man skulle kunna tro att Mozart har inspirerats av Messis dribblingsraider när han komponerade sina sonater. Tala om skönhet.
Dribblingsraiderna är enkla för Messi men visar sig omöjliga att ta efter. Vällustigt inför fotbollsvännernas ögon rinner den självlysande Messi fram med bollen förbi motståndarförsvaret. Någon gång kan en råkurre hindra honom bryskt, men det berör inte Messi värst mycket. En omkullknuffad Messi stiger upp, tittar trånande efter sin kärlek, och i hans inre är förberedelserna omedvetet redan igång inför nästa raid.
Messis spel når åskådarens fotbollshjärta som poesi.
När den lille Messi långpassar, och bollen flyger iväg likt den elegantaste fågeln över motståndarna, för att mjukt dyka ner hos en medspelare, vill fotbollsvännen tro att det är Gud som passar.
En dag tvingas det förälskande paret att skiljas. En självlysande Messi kommer att slockna. Den odödliga bollen kommer att känna stor saknad. Det är inte första gången som en stor kärlek tvingas lämna henne, men detta tillhör de svåraste avskeden, som när Pelé, Garincha, Puscas och Neapels Santa Maradona tvingade bryta kärleksbanden. Men en ny stor kärlek kommer någon gång att dyka upp, kanske sprungen ur ett sydamerikanskt fattigkvarter.
När Messi var tre år var fotbollens hans bästa leksak, när han var fem år splade han med ett klubblag i sin hemstad med det vackra namnet Rosario, och ofta dribblade han bort storpojkarna som var två-tre-fyra år äldre. Om fotbollen var hans teddybjörn med vilken han - likt det lilla barnet Maradona - alltid sov med är oklart, men man kan ana att fotobllen, världens bästa leksak, en gång har varit alla bollgeniers enda teddyybjörn/Stig Östlund f.d. högerinner ;)
