Lyckligast på EM- och VM-arenorna ända tills finalen gått: ungarna som hand i hand följer spelarna ut på plan. Jag vet hur det känns. Jo, faktiskt.
Som liten pojke, iklädd golfbyxor och med vattenkammad vänsterbena såg jag med storebror vid min sida matchen Sverige-Ungern under OS i Helsingfprs 1952. Natten därpå, och åtskilliga nätter strax därefter, drömde jag att jag gick ut på OS-stadion i Helsingfors hand i hand med den ungerske spelaren Ferenc Puscás; lycklig trots att fotbollskonstnären var med om att sänka Sverige.
Något år senare gick jag i pojkdrömmarna, och minst lika lycklig ut på Ullevi hand i hand med en annan av fotbollens stora konstnärer, Gunnar Gren - ibland spelade jag till och med på Wembley som ytter vid hans sida.
Fortfarande handlar drömmar om fotboll; skillnaden är att jag i de drömmarna sitter nersjunken i rullatorn på åskådarplats, utan bena och golfbyxor, men med hår i öronen. Där njuter jag av fotbollsfenomen som Garincha och Maradona.
När jag vaknar tänker jag: må jag i Pärleporten väljas dit fotboll dagligen spelas, och där Puscas, Garincha, Maradona, Gunnar Gren, Neymar, Messi och Ronaldo tränar och spelar.
Och må jag spela vid deras sida, eller som i en lika skön dröm vandra ut på plan hand i hand med någon av dem.
Nu liksom då tror jag på en kärleksfull Gud; vi har ju fått fotbollen.
