Den röda tråden i den nionde symfonins tillkomsthistoria är Schillers dikt An die Freude. När Beethoven väl lärt känna dikten kunde han aldrig släppa den. Men det skulle dröja trettio år innan han nådde fram till en musikalisk gestaltning, som reflekterade hans tolkning av dess budskap om en värld där alla människor är bröder. An die Freude (original - tyska) >> http://de.wikisource.org/wiki/An_die_Freude_(Schiller)
Den nionde symfonin har fyra satser liksom Beethovens övriga symfonier utom den sjätte (pastoralsymfonin). När de tre första satserna komponerades hade dövheten ännu inte slagit till, men när Beethoven komponerade den sista var han totalt döv.
Åke Holmquist skriver bl.a. i sin nära 2,5 kilo tunga biografi om Beethoven (Albert Bonniers Förlag - september 2011): "Nionde symfonin är som merparten av Beethovens verk en musik med ett tematiskt och harmoniskt starkt framåtdrivande flöde mot finalen. Första, andra och tredje satserna är i sin fulländning oavslutade och kräver en fortsättning. De är komplexa och den 'stilen' fortsätter i finalen, där den konfronteras med enkelheten i Freude-temat. Den konfrontationen går som en röd tråd genom finalen för att i codans (coda = 'svans, avslutande del i ett stycke eller sats) triumferande slutdel kulminera i ett harmoniskt universum. Finalen är i själva verket en strängt genomförd fantasi, där den konstnärliga avsikten är att sudda ut gränsen mellan det instrumentala och vokala och fusionera de båda uttrycken till något nytt. Orkestern får spela vokala recitativ och solister sjunga rent instrumentala passager för att sedan förenas i en musikalisk sats som är nyskapande och fick stor betydelse för Wagnar, Bruckner och Mahler.
Anekdot.
Den 26 mars (1827) klövs Wiens himmel av blixtar och åskan dundrade. Det
var nästan som om staden gav luft åt sin sorg. En åskknall trängde in i det rum där Beethoven låg döende. Den ständigt upproriske lyfte matt en trotsig knytnäve mot himlen. Så sjönk han tillbaka och dog.
