När jag ser att det står Martin Nyström under en artikel lämnar jag allt för att genast läsa den. Nyström, som jag personligen (bokmässan) fått tillfälle att beröma hans musikskrivande, är kunnig och därmed intressant som bara den.
Här en artikel ur DN med anledning av att det i år är 250 år sedan den store (störste?) mästaren föddes
I intervjuboken ”Hitchcock” av François Truffaut talar de båda regissörerna om spänningens betydelse, det som sätter allt annat i bakgrunden i en film. Om konsten att ladda, fördröja och detonera. Och Hitchcock minns det klimax i den novell som var förlagan till hans film ”Fönstret åt gården” då den rullstolsburne huvudpersonen blir beskjuten genom ett fönster. Och som överlever genom att i sista sekunden skydda sig med en byst av Ludwig van Beethoven som kulan i stället träffar.
Att Hitchcocks fantasi fångades av Beethovens närvaro i denna scen kan ha flera förklaringar. Men han jämförde gärna film med musik och liknade sig vid en musiker som spelar på sin publik som vore den ett instrument. Eller vid en dirigent vars uppgift är att hålla spänningen vid liv i varje enskilt ögonblick – just det som motsvaras hos Beethoven i behandlingen av harmoniken och de tonala spänningarna. När Hitchcock säger att det finns inget ansikte förrän det träffas av ljuset är det analogt med det som sker hos Beethoven: i hans musik finns inget tema förrän det ”belyses” av harmonikens rörelse.
Hos Beethoven fick den tonala laddningen en sådan framåtriktad energi att den bär upp hela den musikaliska strukturen. Det var därför som hans musik också kunde utvidga känslan av tid och rum. Den riktade uppmärksamheten på det som stundar, på det möjliga och ännu ogjorda. På det utopiska. Detta medförde att slutet i en sats, ofta kallad ”codan”, växte i omfång och komplexitet. Och att den sista satsen, i exempelvis en symfoni, kom att bli det moment som hela verket, från allra första början, rör sig mot. Den mest magnifika manifestationen av detta kom i den nionde och sista symfonin – den så kallade ”Körsymfonin” – där den enorma finalen detonerar i ett aldrig tidigare hört frihetspatos.
Uruppförandet som ägde rum i Wien 1824 tillhör den klassiska musikens mest omskrivna då symfonin väckte ett så utmanande jubel att den närvarande polischefen fick skrika åt publiken att tystna. Nian kan också ses som en enda lång mobilisering av tanken på att förändring är möjlig. En beredskap som infinner sig redan under de allra första takterna som visar hur oerhört kort steget kan vara mellan en spänd passiv förväntan och en total kraftutlösning. Som vore musiken ett vilddjur i humanitetens tjänst.
I sitt enastående bokverk ”Beethoven – biografin” (2012) (står i min bokhylla med den största delen oläst; men nu blir det ändring på det) lyfter Åke Holmquist särskilt fram tonsättarens oförutsägbarhet, att man under ett helt liv kan ägna sig åt hans verk och ändå bli fullkomligt överraskad av nya upptäckter. Holmquist exemplifierar detta med den främmande tonen ciss i början av den tredje symfonin, ”Eroica”: ”En ton bara, men här får symfonin en fantastisk skjuts, tar ny fart som inte går att stoppa, och som publik vet man att loppet är satt, men utan att man vet vart det sticker iväg.” En liten men ändå avgörande detalj som också kan förklara varför Beethovens musik, från det tidiga 1800-talet och framåt, tvingade fram ett nytt språk hos de kritiker och kommentatorer som vill beskriva den och förklara den.
En nutida fortsättning på detta sökande efter ett nytt språk för Beethovens musik finner man hos musikvetaren professor emeritus Lennart Hall som i sin bok ”Repliker” (2013) läser partituret till pianosonaten Op. nr 2 och tolkar det som ett ”underförstått libretto”. En musikens egen teater som är inbyggd i själva formen och där man finner teaterns alla uttrycksarter, dess rollinnehavare, rollbyten, replikskiften och scenförändringar. För Hall är denna tidiga sonat full av galen passion, falluckor och surrealistiska omständigheter. Samt bjuder på ren absurdism då E-dur framstår som en sensation i E-dur!
Likt så många av Beethovens sonater var detta en improviserad musik som via en hastigt nedtecknad notskiss fick sin fulla gestalt i det slutliga partituret. En kreativt frigörande process från det muntliga till det skriftliga som på ett intressant sätt motsäger människan Beethovens svårartade misstro mot bokstäverna och orden. Vilket ledde till ideliga brott mot grammatiken och sönderhackandet av enskilda namn och ord. Ofta kastade han pennan ifrån sig för att han inte förmådde skriva som han kände.
Holmquist stödjer Halls associationer till det teatrala när han pekar på Beethovens mycket nära förhållande till teatern och på dennes ”iscensättningar” av sig själv i svåra livssituationer. Hade Beethoven varit verksam hundra år senare hade han dock troligen attraherats allra mest av stumfilmen. Då hade han kunnat träffa den unge Hitchcock som på 1920-talet lärde sig allt om spänning av stumfilmen. Eller Buster Keaton vars höghastighetsmodernism utmanade alla slags hinder – hur många krascher det än krävdes. En våghalsighet som också kan påminna om Beethoven, och om den allra sista textraden som han tonsatte: ”Alla går vilse, men var och en går vilse på sitt eget sätt.” En devis som skulle kunna tjäna som undertitel till en Buster Keaton-film.
Oavsett om man går till den tidige Beethoven eller den sene är det något hos honom som känns förbluffande modernt, ja rentav nutida. Något som under det senaste decenniet fått en rad nutida tonsättare att gå i dialog med Beethovens musik, som Anders Hultqvist i sin omtolkning av den femte symfonin och Henrik Strindbergs i sitt anrop av den nionde. Eller som på festivalen ”Beethoven & Beyond” i Umeå 2014 där nio svenska tonsättare kommenterade varsin symfoni. Här hittade Mirjam Tally, som till att börja med hade förskräckts av det monumentala i nian, ”sig själv” i ett litet undangömt tema i cellostämman som hon kunde ”snurra” på innan hon först i den allra sista takten öppnar dörren till Beethoven på vid glänt. Lättare hade Kim Hedås som snart fann en Beethoven i trean att identifiera sig med: ”Han kämpar, precis som vi i dag, med motsägelser. Därför har jag tagit fasta på hans glidningar mellan olika tillstånd, förvillelser som pågår hela tiden. Exempelvis den dubbelhet som uppstår i första satsen när den går från en extrem laddning till en total frysning.” En smått salig Mats Larsson Gothe fick sjuan på sin lott, hans favoritsymfoni, vilken han betecknade som helt modern, delirisk och galen. Och som får lyssnaren att bli fullkomligt berusad: ”Hör bara på basgångarna, de gör fullkomligt vad de vill!”
Det som fortfarande gör Beethoven, 250 år efter sin födelse, så häpnadsväckande och så djupt berörande handlar också om den våldsamma rörelse som den tidens politiska utopier satte i hans musik. En mobiliserande kraft som den norska tonsättaren Maja S. K. Ratkje lekte med och synliggjorde på ett oförglömligt vis i sitt körverk ”A dismantled ode to the moral value of art”, under Båstad Kammarmusikfestival 2012. Ett verk som framkallar bilden av ett torg strax efter det att en officiell ceremoni är slut och alla har gått hem. På marken ligger hopknycklade flygblad, godispapper, fimpar och annat skräp. Men också pulveriserade rester av körsatsen i Beethovens nionde symfoni, EU-hymnen ”Ode to joy”, som nyss framförts uppe på en estrad och som torgets duvor, finkar och trastar ivrigt börjar picka i sig. Tänk er sedan att Beethovens melodi sätter sig i deras strupar och allt ljudligare blandar sig med kuttret och kvittret tills den blir till en metalliskt kvidande sång. Ett olidligt hjärtskärande läte, men som till slut blir besvarat av mänskliga röster som fyller torget med orden: ”Everything’s gonna be all right.” /DN
