Heter det handikapp eller funktionsvariation? Legogubbe eller legofigur? Indian eller ursprungsamerikan? Är byggaktör korrektare än byggherre? Är detta frågor om exkluderande eller inkluderande språk? Nej, det är bara trakasserier från språkaktivister.
Ordval kan vara en glödhet fråga, och vi får allt fler och allt aggressivare ”språkpoliser” som talar om vad som är rätt och fel. De finns i organisationer, i myndigheter, bland aktivister och bland professionella i bland annat skola och vård.
Trots att det borde vara en självklarhet att infödda svenskar kan tala svenska och knappast behöver hjälp med att välja ord upprättas allt fler rekommendationer: vanlig i stället för normal, könskorrigering i stället för könsbyte och så vidare. Här handlar det om rejäla förbud med stränga sanktioner. Rädslan för att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk etcetera har stark repressiv verkan. Inte ens våra språkvårdsmyndigheter kan stå emot.
Låt oss allra först slå fast att anständigheten kräver att vi talar respektfullt om våra medmänniskor. Men låt oss också inse att anständighet är en fråga om lagom. För mycket anständighet slår över i pryderi och bigotteri. Förr var sex tabu: fräckisar bara i smyg och klassiska statyer sedligt övertäckta. Nu är det främst mänskliga brister som måste skylas.
Om aktivisterna i stället frågat en seriös språkvetare hade de fått veta att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ord kan få denna starka effekt.
Nyckelordet är inkluderande språk: alla ska vara med, ingen ska pekas ut. I själva verket är ingenting mer exkluderande än inkluderande språk. Aktivisterna tänker nämligen inte på att minst tre grupper berörs:
1Den viktigaste är de omtalade, till exempel de handikappade. I få fall har aktivisterna tagit reda på vad dessa vill. Till och med det till självutplåning diskreta Språkrådet har kritiserat detta.
2Den största gruppen är vanliga svenska språkbrukare utan några uttalade åsikter om vare sig sak eller språk. Dessa känner sig med rätta mästrade av besserwissrar. Varför duger inte deras ord? Kan de inte tala svenska? Vissa blir heligt förbannade, andra trötta och resignerade.
3En tyst men viktig grupp är ängsliga språkbrukare som blir allt osäkrare. Får man säga till exempel dvärg eller indian? Vad får man över huvud taget inte tala om? Bäst att hålla tyst.
Egentligen är det bara språkaktivisterna själva som är nöjda. De andra gör inte mycket väsen av sig. Men man kan gissa att det ständiga språkliga mästrandet bidrar till den nu ökande misstron mot ”etablissemanget”. Ändå tilltar ordmanipulerandet. Varför?
Lättast att förstå är en motvilja mot att tala klarspråk om besvärande ting. Vi har alla svårt att få kritik över läpparna, till exempel säga: ”Din son är obegåvad.” Men en lärare måste kunna säga sådant. Så finkänsligt som möjligt, men också så entydigt som möjligt. Många yrkesgrupper måste ha denna professionella balans, men många fegar ur och väljer överslätande formuleringar med lågt eller inget informationsvärde.
I handikappförbund tänker man ungefär så här: ”Nya ord behövs därför att det råder en dålig matchning mellan det existerande uttrycket och det begrepp som uttrycket ska benämna.” Med andra ord: det känns obehagligt. Det är obehagligt, men tyvärr kommer vi aldrig att hitta ord som inte besmittas av den verklighet de pekar ut. Tvärtom, man hamnar sist i en kedja av ordbyten: idiot, efterbliven, förståndshandikappad, utvecklingsstörd, intellektuellt funktionshindrad, person med intellektuell funktionsnedsättning, person med intellektuell funktionsvariation. Det tar aldrig slut därför att ett ord inte kan skyla över vare sig verkligheten eller de känslor som verkligheten väcker. Professionella måste kunna övervinna obehaget.
En annan startpunkt är rent maktbegär. Män ska inte få breda ut sig i språket med ord som justeringsman och byggherre. Det känns mer jämställt med justeringsperson och byggaktör. Men vad vet man om effekten? Och grupper ansätter Svenska akademiens ordlistas redaktion. Det finns åtminstone två ord, cis-person och funkofob, som lobbats in i 2015 år upplaga trots att de har försvinnande låg frekvens .
Mest pinsamt är att det statliga Språkrådet har agerat med diskret kritik och aningslöst anammande av normkritik.
Det konstigaste är att många tror att de förändrar världen med ord. Medan alla vanliga människor anser att ord är små flexibla enheter som aktualiserar delar av världen anser så kallade socialkonstruktivister tvärtom att det är orden som skapar verkligheten. Detta är häpnadsväckande starka antaganden, men det framförs på fullt allvar att ord som tiggare och invandrare skapar riktiga tiggare och invandrare.
Men om aktivisterna i stället frågat en seriös språkvetare hade de fått veta att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ord kan få denna starka effekt. Kortversionen av forskningsläget är att ord ibland kan påverka emotion men sällan kognition – men inte långsiktigt. Motsatsen gäller dock: små impulser från verkligheten kan ändra ords betydelse eller laddning. Nyfiken? Läs i så fall Ingrid Björks avhandling ”Relativizing linguistic relativity”, Uppsala universitet, 2008, och min (och Mikael Parkvall och Richard Wahlunds) undersökning som redovisas i boken ”Laddade ord. Om tankens makt över språket”, Morfem, 2015.
Mest pinsamt är att det statliga Språkrådet har agerat med diskret kritik och aningslöst anammande av normkritik.
Medan alla vanliga människor anser att ord är små flexibla enheter som aktualiserar delar av världen anser så kallade socialkonstruktivister tvärtom att det är orden som skapar verkligheten.
I själva verket är språket en svag signal. Normalt kan vi inte efter en enda sekund minnas ett kort yttrande ordagrant. Om ord trots allt påverkar oss är de bara byggklossar i argument, exempel, scenarier och annat som kan locka oss. Reklamens genomtänkta ordval är exempel på tankens makt över språket, inte motsatsen.
Dessutom brukar språkliga manipulationer misslyckas. Ordet ”skattetryck” myntades av Skattebetalarnas förening som ersättning för skattekvot. Men nu används ordet till och med av de värsta skattekramarna i Rosenbad.
Vi har också ett fullskaleexperiment under decennier. I Östtyskland tilltalade man varandra med kamrat (på tyska Genosse). Östtyskarna blev inte mer kamratliga, och ordet självdog efter 9 november 1989.
Framför allt finns det svagt stöd för Sapir & Whorf-teorin om språkets makt över tanken. Därför vet vi att språkmanipulationerna kommer att haverera. Det inkluderande språket blir exkluderande. Ett par exempel:
Principen ”person först” ska göra egenskaper till bisak: inte en döv utan en person med nedsatt hörsel. Men denna klumpiga konstruktion används bara för besvärande egenskaper. Vi säger ett geni, inte en person med geniegenskaper, vara begåvad, inte en person med begåvning. Konstruktionen mildrar alltså inte negativa egenskaper utan framhäver dem.
På samma sätt används konstruktioner som funktionsvariation selektivt. Vi hör aldrig att Einstein hade en begåvningsmässig funktionsvariation eller att Zlatan har en fysisk. Vi kan därför med säkerhet förutse att variation kommer att bli ett negativt laddat ord – om det inte redan hänt. Vad blir nästa magiska ord?
Aktivisternas tro på språket som en lösning av olösliga problem leder alltså bara till att professionella inte talar klarspråk, vanliga svenskar får sitt språkbruk kritiserat och till att de ängsliga blir allt tystare. Och detta utan att Språkrådet eller andra vågar reagera.
