I somras skrev Aftonbladet om KD:s ambition att få jämställdhetsministerposten om vi skulle hamna i regeringsställning. Jag kan säga så mycket som att tidningen hade rätt. Vi hade den ambitionen. Vi ansåg att det behövdes nya idéer i svensk jämställdhetspolitik.
Från liberalt och socialistiskt håll visste ilskan inga gränser. De kallade oss bakåtsträvare. En del påstod att vi inte ens har någon jämställdhetspolitik. Det är trams.
Sanningen är att de flesta väljare tycker som vi. De flesta anser att jämställdhet är bra, viktigt och nödvändigt, men att debatten måste handla om de verkliga problemen. Vi vet också att en överväldigande majoritet vill behålla sin vardagsmakt – att de själva vill bestämma över föräldraledighet, VAB-dagar eller vad barnen får för leksaker.
Medan tv-soffornas återkommande feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana, väntar en lång rad verkliga frågor på att hanteras. Dubbelt så många kvinnor som män är sjukskrivna.
Kvinnors pension är ofta lägre. Här finns betydligt bättre lösningar än standardsvaren om kvoterad föräldraledighet. Vi vill göra pensionssystemet mer flexibelt, så att den som tagit ut mest föräldraledighet kompenseras.
Men framförallt måste frågan om kvinnors otrygghet hanteras – och den är akut. I min egen hemstad Uppsala känner sig fyra av fem gymnasietjejer rädda ute på stan. Rädslan beror i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt.
Situationen har förvärrats så mycket och så snabbt att kommunens ungdomsjour har tvingats uppmana flickor att inte röra sig ute ensamma, ens på dagen. Det innebär att kvinnans människovärde underordnas mannens. Hon ska stanna hemma eller eskorteras, för att han inte kan hantera sina drifter. Jag vill inte, kan inte och kommer inte att acceptera det. Jag kommer inte heller att tiga om det.
När KD tillsammans med Moderaterna drog in pengarna till Jämställdhetsmyndigheten var det inte för att vi är emot jämställdhet, utan för att de pengarna gör mer nytta på annat håll. Hos polisen som arbetar mot sådana gäng. Hos sjukhusen, förskolorna, skolorna och äldreboendena där kvinnor idag arbetar hårt för löner som ofta är alldeles för låga.
Politik är prioriteringar. Nu har Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet sett till så att Jämställdhetsmyndigheten får vara kvar. Det är deras prioritering, men jag vet inte om de rädda tonårstjejerna i Uppsala kommer att tacka dem för den. Det är inte de som kommer att bjudas in till myndighetens mingel i Almedalen.
Sverige behöver en ny sorts feminism som fokuserar stenhårt på kvinnors ekonomiska, sociala och fysiska otrygghet. I morgon är det 8 mars, den internationella kvinnodagen. Då kommer spalterna fyllas med samma artiklar som skrevs förra året. Och året dessförinnan. Men en ny feminism måste handla om vilka problem som finns, inte om vilken dag det är.
Detta är min utmaning till landets jämställdhetsdebattörer: vill ni hjälpa mig bygga en ny sorts feminism, eller vill ni fortsätta vara en del av problemet?
Ebba Busch Thor, partiledare (KD)
