Nacka i förrgår, Helsingborg i går.
Rädslan breder ut sig bland invånarna i mitt en gång
så fina och trygga land. En land som jag inte har svårt för att kalla Sörgården.
Ett samhälle som jag känner en sådan stor tacksamhet för då jag fick leva
i det under min barn- och ungdomstid.
så fina och trygga land. En land som jag inte har svårt för att kalla Sörgården.
Ett samhälle som jag känner en sådan stor tacksamhet för då jag fick leva
i det under min barn- och ungdomstid.
Men nu börjar det att likna något som man skulle kunna kalla katastrof.
Jag tänker på alla dödsskjutningar som är på en nivå med maffians södra Italien.
Jag tänker på alla dödsskjutningar som är på en nivå med maffians södra Italien.
Vem hade trott att det skulle komma en tid då ens
landsmän, även unga, friska skulle vara rädda, ja livrädda för att vistas på stan.
landsmän, även unga, friska skulle vara rädda, ja livrädda för att vistas på stan.
Lägg därtill sådant som hot mot akutmottagningar och vårdcentraler och,
stenkastningar mot ambulanser och polisbilar. Otroliga händelser i mitt
Sverige.
Vad har vi att stödja oss på, jo blåögda, oerfarna riksdagspolitiker (med endast i
sammanhanget oviktiga välsmorda käftar) och bilden målas svart. Ovanligt sorgset svart.
Hur kan detta fortgå?
PS Tack ni som gav mig Sörgården!
