Fadern Leopold var vid tiden för Wolfgangs födelse en välutbildad yrkesmusiker.
Denna konsert, A, för piano och orkester av Wolfgang är daterad Wien 2 mars 1786. Denna första sats är förbluffande enkel i strukturen (det enklaste han nånsin skrivit?). Det är ingte slösande med tematiska idéer, bara tre teman som presenteras "normalt" och utvecklas till en "regelmässig" konsertant sonatform skriver Folke H Törnblom i sin uppslagsbok "Mozart, Köchel 1-626", Bokförlaget Legenda 1971). Och ändå, fortsätter Törnblom, vilken rikt och skönt blommande musik, lyriskt ljus och mild - som alltid när Mozart tog till A dur. Men Mozart hade inte långt till sin ensamhets rum: adagiosatsen i fiss moll - en för Mozart sällsynt tonart - är inåtvänd och sorgbunden men mera beslöjad, mera övergiven i uttrycket än den mellansats som så markant vänder sig från yttersatsernas glättighet i den föregående pianokonserten (Ess, K 482). " Codan förtonar som med fjärran fågelrop", tycker Yngve Flyckt i sin analys av konserten. "Dödslängtans fåglar?" frågar han. Musiken gör frågan berättigad, men törs man tolka in så mycket hos Mozart - som inte var någon "dagbokskompositör"?
Rondofinalen jagar inte bort skuggorna i mellansatsen, den suger liksom in dem (det finns ett par mollepisoder, takt 106 och följande, takt 230-260) och smälter dem i sin varma glädje. Denna tar sig inte minst uttryck i tematisk rikedom, vilken flödar men inte flödar över och rinner bort. Satsens formella fasthet är storartad: mästaren har ånyo visat sin färdighet med "il filo".
(Sats 1) http://www.youtube.com/watch?v=fRWXZ_mZygA
(Sats 2) http://www.youtube.com/watch?v=DRobAAY5VGw
(Sats 3) http://www.classicalmusictoolbar.com/classicalmusicvideos/MozartPianoConcertoK488Zolt%C3%A1nKocsismovement3__aYnP2-zJQaI.html
