Pär Lagerkvist

En av mina svenska favoritförfattare,  lyrikern noch prosaisten Pär Lagerkvist föddes i Växjö den 23 maj 1891 (Lagerkvist avled 1989).
Hans mest betydande tidiga prosaverket är Gäst hos verkligheten, en självbiografisk skildring av barndomsmiljön.

Ett centralt motiv från 1920-talet är vördnaden för den fromma barndomsmiljön och längtan tillbaka. Bilden av modern böjd över sin bibel blir till en vision av Gud med Livets bok i knäet. Hoppet om en bro kan bli till besvärjelse.

Tvivla än en liten tid,
snart skall du dock tro.
Redan står du nära vid
evighetens bro.

I samlingen Vid lägereld (1932) har tonen mörknat, här lever inte längre hoppet om tro. Det är en död och mycket avlägsen gud som ännu utövar sin gåtfulla verkan.

Ljus från utslocknande stjärnor,
gammalt, hemlöst ljus.
Budskap i natten från ingen
till människors ensliga hus.

Den mörka tonen i denna samling kan förtätas till en dödslängtan, som bär till en dröm om den förlorade barndomen. Fridens och dödes hem erinrar om Smålands bondevärld.

Livet tar sitt barn till sig,
öppnar slitna grinden.
Ljungen står vid utnött stig,
svalor flyr i vinden.


Gammal gård. I köket stång
för de hårda bröden.
Nöd och längtan, fågelsång
ända in i döden.

Vi tar ett stort steg över Lagerkvists författarskap och kommer till ålderdomen, en skördetid för honom.
I diktsamlingen Aftonland (1953) har han återvunnit något av den frihet i diktionen som hans lyrik saknat sedan 1920-talet. Under ålderdomens stjärnor är det tid att lägga  åt sidan kampens svärd och se sig tillbaka. Den stora, centrala gåtan är och förblir olöst, minnet av barndomens gud lever kvar, saknaden efter den osynlige vill inte stillas. Men den metafysiska ångesten har dämpats till stillhet och undran.

Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten
som ännu inte har några stjärnor.
Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger,
och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven
för evigt.

Med berättelsen Sibyllan (1956) var det dags för diktaren att se tillbaka på sitt liv, men här  stoppar  jag återgivandet av Lars Lönnroths och Sven Delblancs förträffliga skriverier i " Den svenska litteraturen /modernister och arbetardiktare 1920-1950 "  från 1989 (Bonnier Alba). Intresserade kan ju, vilket rekommenderas, köpa eller  låna boken, eller alla böcker av Lönnroths och Delblancs i serien om den svenska litteraturen.