Stig Östlund

fredag, februari 05, 2010

Johan Ludvig Runeberg

Idag fyller Runeberg 206.---------------------------------------------------------------------------------
Jag huggit, tills min kraft förgått, och hugger om igen, och yxans stål är vasst och gott, men furan står dock än. Min arm var en gång tung och stark; nu är den mer ej så, se'n vintern om jag ätit bark och druckit vatten på.
I fall min tjänst jag bytte om och bättre för mig såg, jag kanske till en herre kom, som hade bröd av råg.
Kanske i närmsta stad jag fann en lön för tro och flit. -- Jag tänker ofta så och kan dock icke längta dit.
Står fjället där med lövprydd topp och ser i sjön sin bild? Går solen där så härligt opp, och går den ner så mild?
Finns där en dal, som blomdoft strör, en mo, som tallar bär? Och hon, vars vallhorn nu jag hör, skall hon väl finnas där?
Förbi far molnet utan skygd, till vindens tidsfördriv; -- och utan vän och fosterbygd vad är ett mänskoliv?
Kanske att Gud hör folkets röst och lindrar landets nöd; kanske en bättre skörd i höst oss ger ett bättre bröd!/JohanLudvig Runeberg-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som 12-åring besökte jag (tillsammans med min mormor Matilda ,vars broder bodde där) Runebergs hem i Borgå där författaren var lektor vid Borgå gymnasium. När jag kom hem några veckor senare läste jag några av hans dikter. Hur detta påverkade mig vet jag inte; kanske det bara var spännande som pojke att läsa något av en stor författare vars hem man just hade besökt. Runebergs rimmande imponerade i alla fall på den redan då språkintresserade pojken.

Bloggarkiv