Stig Östlund

måndag, februari 15, 2010

15 februari

Den 15 februari 1748 föddes i London Jeremy Bentham, utilitarismens grundare. Hans skelett finns fortfarande utställt i London (UCL =University College London) , inkapslat i en porträttlik vaxfigur med originalkläder (se bilden)..--------------------------------------------------------------

Ofta sammanfattas läran lite felaktigt i devisen största möjliga lycka åt största möjliga antal skrivs det i Wikipedia. Där man bl.a. också kan läsa: "En tudelning av utilitarismen kan göras i handlingsutilitarism och regelutilitarism. Den förstnämnda och vanligaste formen av utilitarism menar att vi ska handla så att konsekvenserna blir så goda som möjligt. Den andra formen menar att vi ska handla så att om handlingen skulle upphöjas till regel skulle den ge de bästa konsekvenserna. För att åskådliggöra skillnaden kan vi tänka oss att tre patienter kommer in till ett sjukhus. Samtliga är döende men två av dem kan räddas om organ tas från den tredje och implanteras i de två. Handlingsutilitaristen skulle säga att vi bör döda den ene så de andra får leva. Regelutilitaristen säger att vi inte ska döda någon (alltså låta samtliga dö) eftersom om vi skulle döda någon av patienterna för att ta dennes organ skulle vi undergräva förtroendet för sjukvården.".


Utilitarismens värdige "representant" i Sverige är Torbjön Tännsjö som kan upplevas som mycket provocerande. Tännsjö är ateist, vilket även Bentham blev på äldre dagar, och säger att religiös tro är en psykologisk defekt. Ur intervju med Tännsjö:


"Jag har inte varit religiös sedan jag var sju år ungefär. Mina föräldrar var inte religiösa. Min pappa var ateist, men av konventionella skäl sände de mig till en söndagsskola. Där råkade jag i teologisk strid med skolfröken ganska omgående. Jag fick nämligen för mig att när man knäpper händerna och ber en bön, så gör man det därför att man har gud innesluten, liksom fångad, i det lilla utrymmet mellan händerna. Jag trodde att man pratade med gud mellan händerna på något sätt, när de var knäppta i bön. Skolfröken sa att så var det inte alls, gud finns överallt. Detta käbblade vi om, för jag tyckte det var konstigt att han skulle finnas överallt. Jag fick ge mig, trots att det kändes ologiskt: Gud var överallt, men inte innesluten mellan mina händer när jag knäppte dem till bön. På något vis tappade jag tron i denna teologiska strid. Sedan dess har jag aldrig haft några religiösa grubblerier. Jag har helt enkelt förhållit mig till världen som om den är naturlig.". Se hela intervjun på den intressanta sidan "Tro och vetande": http://www.troochvetande.se/humanroster.php?id=205

Bloggarkiv