Hellre än höra vill världen se.
Därav statsmännens ständiga leende -
för att få förtroende måste de le.
Då spelet är vanskligt, är det en tröst,
mitt i ett trevande, osäkert skeende,
med en bländvit tandrad i stället för röst.
De måste visa sitt bredaste grin
på alla sessioner och i diskussioner.
De rör sig ivrigt med vänsäll min
och nickar och bockar och skakar händer,
för objektiven visar de tänder
på flygplanstrappor och järnvägsstationer.
Tandvården tjänar vår diplomati,
garanterar spektakulärt resultat.
Goda viljans gadd är ytterst solid,
den är bra att ha mot all apati.
Ty än har vår tid inte bringat sån frid
att vanligt vemod ger ett mandat.
En broderlig människa ska, säger drömmarna,
förvandla vår jord till Leendets land.
Jag tvivlar. Statsmännen borde få vila.
De kunde väl le om våren och somrarna,
men inte skulle de ständigt smila -
bara spontant och bara ibland.
Människan är ledsen till sin natur.
Hon vore välkommen nu, eller hur? /Wislawa Szymborska
Wislawa Szymborska tillhör de där författarna som jag knappt hade hört talas om, intill dess att hon fick nobelpriset. Då blev jag nyfiken och lånade/köpte att par böcker, bl.a. "Dikter 1945-2002" med översättning av Anders Bodegård ur vilken ovanstående dikt är hämtad. Jag ångrar inte lånen/köpet.
___________________________________________________________________________________________
