Stig Östlund

tisdag, november 06, 2018

Johan Croneman i Dagens Nyheter i krönika om tragedin i Göteborg för 20 år sedan

/Utdrag ur artikeln:/

Det påminner om en klassträff. Man sitter och minns tillsammans. Jag ska inte säga att det blir för glättigt, men det blir för slarvigt, och det blir för ytligt.
Var det verkligen så enkelt? Är det bara ett minne, bland andra?
Och filmen måste ju bara göras (enligt journalister), och om vi är noggranna och pratar med absolut alla som var inblandade, så kan väl ändå ingenting gå fel…?
Men det ser fortfarande ut som en klassträff. Som några kompisar som sitter och berättar om ett minne. Kunde nästan vara vilket som helst.---

Det är som om de tror att de gör SVT-television, när SVT:s samhällsprogram var som bäst på 60- eller 70-talet, men i stället blir det TV3. 
I grunden tycker jag väl bara hur illa som helst om hur man gör kommersiell tv av en jättetragedi, utan att tänka på konsekvenserna ---

Särskilt bland yngre journalister finns det en otrolig lust och vilja att ”P3-Dokumentära” allt. Att allt som är sant och har hänt har ett särskilt värde, och att det på något märkligt vis är oantastbart.---

”Branden” är vidrigt berättad, dåligt berättad, jag tror den har svikit alla som var där.

Bloggarkiv