Hemkommen efter att i Konserthuset ha lyssnat till en mästarinna i pianospel och fått uppleva, om inte den största så en av de största musikupplevelserna.
Härunder Svenska Dagbladets träffande recension.
Men först några rader från programbladet: "det är inte svårt att förstå att pianot betraktas som drottningen bland västvärldens instrument. Det oöverträffade tonomfånget och möjligheten att med två händer skapa polyfoni, innebär att pianot kan mäta sig med orkestern. Uttrycksmöjligheterna spänner från slagverksliknande brutalitet till skiraste vävar och sjungande lyrik. Det överskådliga och pedagogiska ordningen med svarta och vita tangenter, gör att instrumentet även är en grund för musikens teori. --- en människa ( eller ängel [min kommenatar] ) dompterar ett teknisktmekaniskt monstrum, och skapar av detta stor konst. Och för att det ska komma till stånd, förstår var och en att det krävs någon sorts faustisk pakt. Det är helt enkelt något djävulusiskt med en pianist.".
Rachmaninov med bländande teknik
Ett lyckligt val skrev jag 2008 när kinesiskan Yuja Wang (född 1987) med kort varsel ersatte Yefim Bronfman i Prokofjevs andra pianokonsert i Berwaldhallen. Det var fem år efter hennes Europadebut i Zürich, men ännu hade hon inte nått stjärnstatus. Den infann sig dock snabbt och från 2009 till 2012 finns hon representerad på ett tiotal skivutgåvor, inkluderande tre soloalbum.
LÄS OCKSÅ Kinesiskt underbarn drivs av passion
Det senaste av dessa, ”Fantasia” marknadsfördes i söndagsprogrammet, där de tre tillagda numren var hämtade från skivan. Även Rachmaninovs Elégie i ess-moll Op 3:1 som ingick i det ordinarie programmet, är del av den extranummerspäckade ”Fantasia”. Hon undvek här att betona salongskaraktären, spelade med värme och känsla utan sentimentalt patos.
Yuja Wang inledde dock med Debussy i en fullsatt, nedsläckt Konserthussal, där scenen hade lagts i ett diffust, fläckigt ljusmönster, som från en Bonnardmålning. ”Pour le piano”, ett övergångsverk från Debussys tidiga till hans mognare stil, inleds med ett hamrande preludium, där hårdheten dämpades med ett överflöd av pedal.
Den stilistiskt framåtblickande sarabanden gjordes elegant, men hade vunnit på något mindre pedal. I den avslutande toccatan, med dess avvägda färg- och linjespel, strömmade musiken lekfullt fram.
Bevingat och hemlighetsfullt, med tillbakahållen glöd, bör enligt Skrjabin dennes sjätte pianosonat framföras. Denna samtidigt introverta och dansvirvlande musik fick ett moget, nyansrikt framförande. Redan tidigt hade Wang en bländande teknik, i anslaget stundom med en viss hårdhet som ännu gör sig gällande. Men musikaliskt har hon gjort framsteg, vilket bevisades av framträdandet i söndags.
Två briljant utförda virtuosstycken avslutade första delen; Rachmaninovs utmärkta arrangemang av scherzot ur Mendelssohns ”En midsommarnattsdröm” och prestot i e-moll ur Rachmaninovs ”Moments musicaux”. Kontrasten blev avsevärd mellan det mjukt förbiilande scherzot och det mörkt framstormande prestot.
Ett spännande inslag blev Lowell Liebermanns ”Gargoyles” Op 29. Stildrag från Rachmaninov, Ravel och Prokofjev kunde lätt skönjas i dessa fyra gargoyles (fantastiska stenfigurer på kyrkor). Trots eklekticismen aktningsvärda kompositioner med brett uttrycksregister, som passade Wang perfekt
I Rachmaninovs andra pianosonat blev behållningen Wangs pianistiska kompetens snarare än den skäligen substanslösa musiken.
En minnesvärd pianoafton som fylldes ut med tre extranummer, där Chopins ciss-moll-vals Op 64:2 fick avsluta.
