Man skulle vilja säga: Grattis, Stockholm! Ni slapp arrangera vinter-OS och paralympics 2026. Man varför slå på en som redan ligger?
Det är lätt att förstå besvikelse hos Sveriges olympiska kommitté (SOK) som entusiastiskt kämpat för att få de olympiska vinterspelen på hemmaplan om sju år. Men det hjälpte inte. Stockholm/Åre/Falun/Seguldas OS-ansökan var dödsdömd redan från början.
Italiens bud var bättre. Det är kortare avstånd mellan orterna Milano och Cortina och konceptet tilltalade fler. Det var inget mygel och den här gången var inga IOK-delegater mutade upp över öronen. För de flesta var valet lätt. Italiens närhet slog ett svensk OS-upplägg spritt över halva Sverige och en liten bit av Lettland.
I höstas skrev jag en insändare på DN Åsikt (19/9 2018) om mitt motstånd till ett vinter-OS i Sverige. Fram tills omröstningen i Lausanne i måndags vägde jag för- och nackdelar ur ett objektiv perspektiv. Jag tippade på att Italien skulle ta hem vinterspelen för tredje gången eftersom det saknades flera punkter på Sverige vinter-OS ansökan. Bland annat fick man inga konkreta besked vilka finansiärerna var. Det fanns heller inga ekonomiska garantier från regeringen.
Allt prat om att den svenska ansökan skulle vara en prototyp för framtida vinter-OS med hållbarhet, miljövänliga arrangemang och förnybara arenor föll platt när konceptet innehöll nya anläggningar för längdåkning och skidskytte i Botkyrka när mästerskapsvärdiga arenor för detta redan finns i Falun och Östersund – utan att de skulle användas.
Att både statsminister Stefan Löfvén (S) och utrikesminister Margot Wallström (S) haft presskonferenser och gett regeringens stöd saknade trovärdighet när regeringen endast garanterade säkerheten – i och för sig gigantiska summor det också – men inte eventuella förluster.
Idrottsminister Amanda Lind (MP) menade att ett OS i Sverige skulle inspirera ungdom till idrott (min kommentar till oerfarne ministerns uttalande: urlöjligt). Det gällde möjligen 1912, när Sverige arrangerade sitt enda OS hittills, då levande idrott var det enda sättet att få njuta den, skaffa sig förebilder och låta sig inspireras.
Som minister borde hon veta att dagens ungdom ser sina idoler på sociala medier. De lever sina liv i datorer och telefoner, där allting finns, där deras verklighet existerar, där också all världens idrott finns tillgänglig överallt.
SOK och näringslivet levde i sin egen värld. Man lyssnade inte på varningssignaler, ignorerade den kritik som kommit från så många håll och anmärkningar som gjorts från en mängd experter. Men IOK begrep att korthuset inte skulle hålla.
Att Milano fick spelen, trots att grannstaden Turin arrangerade vinter-OS så sent som 2006, tyder på att den minst olämpliga av två olämpliga konkurrenter fick uppdraget. Men Milano hade ett folkligt stöd och regeringens garantier att stödja sig på.
Stockholm byggde ett korthus som föll ihop. Det är bara konstatera att Stockholm inte är någon vintersportstad.
