Alltså: varning, innehållet i detta blogginlägg skall tas med några nypor salt då skrivaren inte är proffs (långt ifrån), vederbörande (jag) kan dessutom ha slarvat med avskrivningar.
Apropå kunskaper, idag (16/4) är sista dagen (kl 24:00) för webb- anmälan till bl.a. hösten kurser på Mittuniversitetet. Gratis (förutom kurslitteratur), ålder egalt och ämnen som släktforskning för nybörjare.
PS ju mer man rotar i ämnet fysiologi desto mer förstår man hur viktigt det är med fysisk aktivitet; det lär jag mig i alla fall.
| Ur "Fysiologisk bildordbok" (författare: C Fahlke, W Linke, B Rassler och R Wiesner. Översatt till svenska), [hakparentesen = mina kommentarer] |
En för oss dödliga "tung" bok i fickformat som vänder sig främst till studenter inom medicin och odontologi [läran om tänderna och deras sjukdomar] men också inom biologi och naturvetenskapliga ämnen. Vi andra kan faktiskt också få någorlunda god behållning av en del ur boken, men för att tillgodogöra oss allt i den bör vi nog ha mer förkunskaper än vi (jag) har då det finns alltför många tunga eller mycket tunga avsnitt. Men för att t.ex. som i mitt fall lära sig lite mer om blodet och träningsfysiologi duger den gott. Det pedagogiskt mycket proffsiga bildmaterialet (den kallas ju bildordbok) är en god hjälp på vägen.
 |
| Från nätet |
Plock ur kapitlet "Arbets- och träningsfysiologi"
Träning är att regelbundet upprepa fysiska och/eller mentala aktiviteter för att åstadkomma specifika anpassningsreaktioner som gör att prestationsförmågan inom dessa aktiviteter upprätthålls eller förbättras. Träningens effekter begränsas dock av de individuella (genetiskt förutbestämda) förutsättningarna. Fysisk träning kan vara inriktad på styrka, snabbhet, koordination eller kondition (uthållighet), eller en kombination av dessa. Konditionsträning är en aerob träning, medan isometrisk styrke- och snabbhetsträning är anaerob.
- Fysisk arbete kräver aktivitet i musklerna
- Muskelarbetet utnyttjar ATP [= adenosintrifosfat: se nedan] som energikälla, som kan återskapas i olika metabola processer [= "mat till energiprocessen"].
- Snabba och långsamma muskelfibertyper är specialiserade på olika muskelaktiviteter.
- De variabla hjärt-, cirkulations- och andningsfunktionerna anpassar organismen till den kraftigt ökade energiförbrukningen vid tungt muskelarbete.
- Vid långvariga aktiviteter sätts kapacitetsgränser för kroppen (anaerob tröskel); dessa är olika för dynamisk och statiskt arbete.
- Den arbetsbetingade muskeltröttheten kan minskas genom träning (styrketräning för anaerob förbränning, konditionsträning för aerob förbränning).
Vid fysiskt arbete kommer glukos [glukos: se nedan] in i muskelcellerna utan insulin. Därför kan diabetiker sänka sitt insulinbehov genom att idrotta.
 |
| Från nätet |
Plock ur kapitlet "Blodet"
Utöver reparation av läckande kärl har blodet och dess komponenter många andra funktioner.
- Transportfunktion
Andningsgaser som är bundna i blodet transporteras från lungorna till perifera vävnader (O2) och därifrån tillbaka till lungorna (CO2). Likaså transporteras organiska substrat (t.ex. glukos) och slutprodukter (t.ex. kreatinin) samt hormoner, vitaminer och mineraler lösta eller bundna i blodet.
-Miljöreglerande och buffrande funktion
Blodets kretslopp genom kroppen bidrar till att den extracellulära vätskans jon- och osmosegenskaper samt pH-värde och koncentration av lösta ämnen hålls konstant. Dessutom fördelar blodet den värme som bildas vid ämnesomsättningen och sörjer för värmeavgivning genom huden tack vare vattens stora värmekapacitet. Dessa funktioner tjänar till att upprätthålla homeostasen (strävan efter den balans som krävs för att hålla igång nödvändiga funktioner).
-Försvarsfunktion
Främmande och sjukdomsalstrande ämnen och partiklar oskadliggörs genom fagocyterande [från grekiskans phago = äta] och antikroppsbildande leukocyter [vita blodkroppar] och lösliga proteiner i blodplasman.
 |
| Svepelektronmikroskopisk bild som visar de tre huvudtyperna av blodkroppar, till vänster en röd blodkropp, i mitten en blodplätt och till höger en vit blodkropp Källa Lunds Universitet |
Den totala blodvolymen hos en människa är cirka 4-6 liter, vilket motsvarar 7-8% av kroppsvikten.
Denna volym kan minska patologiskt [se: http://www.familjeliv.se/Forum-4-46/m50633658.html]; den sjunker även vid vattenavgång t.ex. vid långvarig och kraftig svettning. En alltför stor blodvolym - kallas hypervolemi - kan skada hjärtat eftersom den medför högre pumpbelastning.
Blodet består av fasta och flytande komponenter. De fasta komponenterna är blodkroppar som är 45% av den totala volymen, dvs röda blodkroppar som kallas erytrocyter [bildas i benmärgen] och vita blodkroppar som kallas leukocyter [består av tre celltyper, av vilka två bildas i kroppens lymfvävnader och den tredje i benmärgen] och blodplättar som kallas trombocyter [bildas i benmärgen av speciella celler och omsätts snabbt], medan resten är blodplasma. Blodplasman består till 90% av H2O, där bl.a. elektrolyter och proteiner är lösta.
Adenosintrifosfat, eller ATP, är en nukleotid som spelar en central roll i cellens energihantering. Eftersom ATP har en energirik bindning används det för att driva kemiska processer i cellen som inte kan ske spontant (att de är energikrävande).
ATP är även en byggsten vid syntesen av nukleinsyror och RNA :[ se:http:// ww.su.se/forskning/ledandeforskning/naturvetenskap/arvsmassans-funktion-och-stabilitet/artiklar/rna-l%C3%A4r-oss-mer-om-proteiner-1.6483] .
ATP se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Adenosintrifosfat
Glukos [från kapitlet "Fysiologi och anatomi, den levande människan"]
Merparten av näringsämnen i vår mat tillhör en av följande tre huvudgrupper:
kolhydrater, fetter och proteiner.
Man kallar också dessa näringsämnen för energigivande näringsämnen, eftersom kroppens celler kan förbränna dem för att på så sätt bilda energi i form av ATP.
[De vanligaste fetterna i vår föda är triglycerider - googla!
Det för oss alla inte helt okända kolesterolet, är ett annat fettämne i maten med en helt annan kemisk uppbyggnad än triglycerider, som används bl.a. till produktion av steroidhormoner, exempelvis könshormoner, aldosteron och kortisol. Hjärt- och Lungfondens sida om kolesterol är en sida som med gott samvete kan rekommenderas: http://hjart-lungfonden.se/Sjukdomar/Halsa/Hogt-kolesterol/?gclid=CJSPjrHF6b0CFaPFcgodeAYAVg
Samma gäller Livsmedelverkets sida när det t.ex. gäller proteiner:http://www.slv.se/sv/grupp1/mat-och-naring/vad-innehaller-maten/protein/]
De viktigaste kolhydraterna indelas i tre grupper:
- Monosacarider [kolhydraternas basenhet], glukos (= druvsocker, den enda av de här tre som kan oxideras i muskeln, fruktos och galaktos måste omvandlas till glukos, eller laktat, innan de kan oxideras i muskeln), fruktos och galaktos. [I människokroppen förekommer kolhydraterna nästan enbart som glukos].
- Disackarider, exempelvis sackaros (rörsocker, "socker", som är den ojämförligt vanligaste disackariden eftersom den står för 20-25% av det dagliga energiintaget i västvärlden) och laktos (mjölksocker) [disackarider består av två monosackarider som är sammanbundna med en kemisk bindning]
- Polysackarider, exempelvis stärkelse, glykogen och cellulosa. Utgör i form av stärkelse merparten av kolhydraterna i vår mat. Därefter kommer disackariderna sacaros och laktos. Det är endast små mängder monosackarider som finns i vanlig kost [polysackarider består av upp till flera tusen monisackarider sammanbundna via kemiska bindningar. Polysackarider i form av stärkelse utgör merparten av kolhydraterna i vår mat, därefter kommer disackariderna sackaros [som består av glukos och fruktos] och laktos [som består av glukos och galaktos], medan endast små mängder monosackarider finns i vanlig kost - kolhydraterna i maten används alltså främst av kroppens celler för energiproduktion].
"Cellens molekyler). En, som det heter "starkt komprimerad lärobok i cellbiologi. Bokens syfte är att, utanför mycket detaljer, bl.a. skapa en förståelse för cellens uppbyggnad och funktion".
Kolla författarens andra böcker också, kan visa sig vara mycket intressanta för just dig.
Ur "Cellbiologi": "---Kolhydrater är aldehyder eller ketoner som innehåller en eller flera hydroxylgrupper. De innehåller kol, väte och syre, med formeln [CH2O = relationen mellan kol, väte och syre är alltså 1:2:1 i alla kolhydrater; skrivs ofta som CH2On där n står för antal CH2-enheter] och är polära, vilket betyder att de har hög vattenlöslighet. Den minsta kolhydratformen har tre kolatomer, t.ex. glyceraldehyd, och bildar en rak struktur.---".
Mest ur boken "Idrottsnutrition - för bättre prestation" ('SISU idrottsböcker' och bok som också rekommenderas, men liksom alla andra i detta ämne högintressanta böcker är relativt dyra [Bokus: nära 400:-kr för denna]):
"Kolhydraternas funktion"
Kolhydrater har en mycket viktig roll som energigivare för fysisk aktivitet [det visste vi, men inte så mycket mer]. Kolhydrater är den dominerande bränslekällan vid högintensivt arbete. Muskelglykogen och blodglukos kan tillföra mer än 130 kJ/min (32 kcal/min) vid extremt högintensivt arbete. Kolhydrater kan inte lagras i några större mängder. Lagren i lever och muskulatur kan tömmas fullständigt efter långvarigt högintensivt arbete.
Under normala omständigheter är blodglukos den enda bränslekälla som kan förse centrala nervsystemets celler med bränsle. Efter långvarig fasta (ungefär tre dagar) kan ketoner bildas i levern (från fettsyror). Dessa ketoner kan bidra som alternativ näring för centrala nervsystemet, speciellt efter långvarig svält.
Centrala nervsystemet fungerar optimalt om blodglukoshalten ligger över 4 mmol/l. Blodets normala nivå ligger på 5,5 mmol/l. Vid nivåer under 3,0 mmol/l kan symptom på hypoglykemi uppkomma, t.ex. svaghet, hunger, yrsel och skakningar. Långvarig hypoglykemi [alltså 'lågt blodsocker'] kan resultera i medvetslöshet och irreversibla (obotliga) hjärnskador. Därför är det livsviktigt att kroppen kan reglera blodglukosnivåerna. Blodglykos är också bränsle för röda och vita blodkroppar.
Enligt de senaste amerikanska näringsrekommendationerna anges ett kolhydratintag motsvarande minst 130 g per dag som eftersträvansvärt. denna rekommendation baserar sig på den miniminivå av kolhydrater som behövs för att producera tillräcklig mängd glukos för optimala funktioner av hjärna och centrala nervsystemet. De flesta människor konsumerar dock betydligt mer än 130 g kolhydrater per dag.".
Detta är bara en liten del av vad den intressanta boken förtäljer om 'kolhydrater'.
Wikipedia om ketoner (ketonkroppar): http://sv.wikipedia.org/wiki/Ketonkroppar
mmol = millimol = googla!
Det mesta är klipp ur kapitlet 'Rörelseapparaten och motoriken' i den högintressanta boken Fysiologi och anatomi, den levande människan (red. Ulla Fasting och Jörgen Hougaard - Norstedts) Denna "fackbok" kan också läsas av människor som är intresserade av fysiologi (rekommenderas å det bestämdaste) eller som vill ha fördjupade kunskaper i samband med eventuell sjukdom:
I den biologiska världen är rörelseförmågan avgörande för överlevnaden, både individen och artens. Människan kan röra sig på en mängd olika sätt, men har också naturliga begränsningar. I detta kapitel genomgås det muskuloskeletala systemet igenom ur tre olika perspektiv: biomekaniskt perspektiv (med fokus på den synliga rörelsen som sker över en eller flera leder i kroppen), neuromotoriskt perspektiv (med fokus på nervimpulsernas förlopp från hjärnans motoriska centrum ut till de motoriska enheterna i musklerna) och motoriskt handlingsperspektiv (med fokus på rörelsehandlingar, t.ex. att slå in en spik).
I begreppet rörelseapparaten eller det muskuloskeletala systemet, ingår de strukturer i kroppen som har en funktion i förhållande till människans rörelser. Rörelseapparaten är uppbyggd av skelettmuskelvävnad och tre typer av stödjevävnad: broskvävnad, benvävnad och bindväv.
Rörelseapparaten i ett biomekaniskt perspektiv.
Skelettvävnad och skelett.
Det muskuloskeletala systemet består av drygt 200 definierade skelettben. Det största skelettbenet är femur (lårbenet) och det minsta stapes (stigbygeln i innerörat). Den största mängden benmassa, ofta kallad peak bone mass, är 20-30 procent större hos män än hos kvinnor. Utöver denna könsskillnad avgörs benmassans storlek i hög grad av kost, motion och normala åldersförändringar.
I rörelseapparaten utgör skelettdelarna både fästen och hävstänger för muskler och senor. Skelettet skyddar de inre organen, inklusive det centrala nervsystemet. Benvävnaden fungerar som kalcium- och fosfordepå, och både röda och vita blodkroppar bildas i benmärgen.
Benvävnad i ett funktionellt perspektiv.
Benvävnad är ett relativt lätt material, men ändå hårt och fast på grund av dess innehåll av kristalliserat kalciumfosfat.
Benvävnad är "levande" vävnad som under hela vuxenlivet kännetecknas av nedbrytning och tillväxt, beroende på hur mycket benvävnaden belastas.
Broskvävnad och ledbrosk
En vuxen person har relativt lite brosk. Brosk innehåller inga blodkärl, och näringstillförseln sker därför genom diffusion genom den intercellulära substansen. Ledbroskens tjocklek och styrka anpassas på samma sätt som skelettvävnasdens efter den belastningsnivå det utsätts för.
Bindväv
Dagliga fysiska aktiviteter, då bindväven omväxlande spänns och slappas av, bevarar bindvävens styrka och elasticitet.
Lederna
Lederna delas in i tre huvudgrupper:
- synovialleder (kallas äkta leder)
- fibrösa förbindelser (kallas oäkta leder)
- broskförbindelser (kallas oäkta leder)
Se nedan
Exempel på leder med störst rörelseförmåga är axelleden och höftleden, som båda är kulleder. Ett exempel på leder med mycket små rörelsemöjligheter är de mycket fast förbundna lederna mellan benen i kraniet.
Lederna indelas i fogar och äkta leder. Fogar är leder med mycket begränsad eller obefintlig rörlighet. I vissa fogar finns en broskskiva mellan benen, t.ex. där blygdbenen möts i blygdbensfogen, symfysen. Skallens ben är sammanfogade med kollagena fibrer. Dessa fogar kallas suturer.
Benändarna som ingår i de äkta lederna är täckta av brosk och leden omges av en ledkapsel. Håligheten innanför ledkapseln kallas ledhålan. Ledkapselns (joint capsule) innersta skikt, synovialhinnan (synovial cavity), är en blodkärlsrik hinna som producerar ett syre- och näringsrikt "smörjmedel", ledvätska. När leden belastas pressas vatten ut i ledvätskan från ledbrosket och när belastningen upphör återvänder vattnet till brosket. Med vattnets rörelser transporteras syre och näring till cellerna i brosket medan avfallsprodukter från brosket hamnar i blodet via ledvätskan.
Ledband, ligament, gör lederna stadiga och medverkar till att de böjs i rätt riktning.
Kontrakturer är vävnadsskador som leder till nedsatt rörlighet. Det kan vara benet i leden som är skadat (ledkontraktur), men oftare är det mjukdelar (muskler, ledkapslar och ligament) som är skadade (mjukdelskontraktur). Se: http://www.vardhandboken.se/texter/ororlighet-komplikationer/paverkan-pa-rorelse--och-stodjeorgan/
Googla också 'Vikingasjukan'.
Kronisk ledinflammation (reumatoid artrit) är en inflammatorisk sjukdom som drabbar cirka 2,5% av befolkningen, och tre gånger så många kvinnor som män. Sjukdomen är en kronisk autoimmun sjukdom (se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Autoimmunitet#Autoimmuna_sjukdomar). De första symtomen är morgonstelhet och smärtor i lederna. Samtidigt svullnar lederna i fingrar och tår. Den nedsatta rörligheten beror på att ledbrosket efter hand bryts ned och ersätts av fibrös bindväv. I de mest extrema fallen förbenas bindväven så att all rörlighet i leden upphör. Sjukdomen utvecklas över flera år, men endast 10% av dem som drabbas blir helt invalidiserade.
Degenerativ ledsjukdom (artros) är en förslitningssjukdom som drabbar särskilt de viktbärande lederna, i synnerhet höftlederna, knälederna och lederna i nedre delen av ryggraden. Symptomen är smärtor i lederna och tilltagande nedsättning av ledernas rörlighet. Smärtorna beror på att ledbrosket har blivit tunnare och ojämnare. Över 80% av alla personer över 70 år har sådana symptim. Se Reumatikerförbundets hemsida om artros: https://reumatikerforbundet.org/reumatism/diagnoser/artros/
Olika skelettben (mycket förkortat)
Skallbenet
Skallen, kranium består av många ben. Underkäksbenet (mandibula) är det enda benet i kraniet som kan röra sig i förhållande till de andra. De övriga benen i kraniet är noga anpassade till varandra, som bitarna i ett pussel, och de är fast sammanbundna med fibrösa förbindelser.
Ryggen
Ryggraden (columna) består av många små ben, kotor. Tidigt i fosterlvet har vi 33 kotor. Senare växer de s.k. sakralkotorna (korsbenskotor) ihop till korsbenet (os sacrum) och svanskotorna växer ihop till svansbenet (os coccygis).
1= bröstbenshandtaget, 2=bröstbenets kropp, 3= bröstbensspetsen, 4=revben och
5=torakalkotorna se: http://sv.cyclopaedia.net/wiki/Br%C3%B6stkotor
Bröstkorgen
Bröstkorgen (thorax) bildar en skyddande korg runt hjärtat, lungorna och andra inre organ På bröstkorgens baksida sitter torakalkotorna, på framsidan bröstbenet (sternum) och på sidorna tolv par revben (costac).
Övre extremiteten
Skelettet i övre extremiteten består av skudergördeln, överarmsbenet (humerus), de två underarmsbenen (radius och ulna) och handens ben. Skuldergördeln består av skulderbladet (scapula) och nyckelbenet (clavicula).
Axeln
Axelleden är en kulled.
En kulled bildas av ett kulformat ledhuvud som passar in i motsvarande hål i en ledpanna. Kullederna medger många olika rörelser och är de rörligaste lederna i kroppen. Axelleden är tillsammans med höftleden de största.
Armbågen och underarmen
Armbågsleden fungerar som en gångjärnsled. Kraftiga ledband bidrar till att stabilisera leden så att underarmen bara i liten grad kan förskjutas åt sidorna.
Handen
Handen betår av handlov (carpus), mellanhanden (metacarpus) och fingrarna (digiti manus).
Bäckenet
Skelettet i bäckenet består av de två höftbenen (os Coxae) och korsbenet (os sacrum), som tillsammans bildar en ring.
Nedre extremiteten
Skellettet i nedre extremiteten består av höftbenet (os coxae), lårbenet (femur), skenbenet (tibia), vadbenet (fibula) och benen i foten.
Höften
Höftleden är en kulled mellan den djupa ledskålen i höftbenet (acetabulum) och ledhuvudet på femur (caput femoris).
Knäleden är leden mellan femur och tibia. Precis som armbågsleden är knäleden primärt en gångjärnsled som ger stor rörlighet vid flexion och extension. Formen på femurs och tibias ledytor är bara delvis anpassade till varandra, men längs ledskålens kanter finns två skivor av fiberbrosk, meniskerna [välbekant för fotbollsvänner] som förbättrar passningen och ger stöd till femurkondylerna
Foten
Foten består av vristen (tarsus), mellanfoten (metatarsus) och tårna (digit pedis). De största lederna i foten är övre språngbensleden och subtalarleden, som tillsammans utgör fotleden.
Musklerna
Påminnelse. När jag vill lära mig något nytt skriver jag ibland ner det jag öser ur källan som t.ex. i detta fall. Avsikten med att också publicera just det här är att någon kunnig i ämnet har vänligheten att meddelar mig eventuella fel eller föreslår tillägg för att förstå det hela bättre.
More to come (när kunskapstörsten tränger på)
