Det går "snett" i samhället. Tyvärr (med stor bokstav)

Från 28 000 till 70 000. På sex år har antalet sjukskriva på grund av stress mer än dubblerats, rapporterar Kommunalarbetaren.

Svenska folket: Sveriges företagsledare är korrupta

92 procent av svenskarna menar att landets företagsledare är korrupta i
varierad utsträckning – och hela 15 procent menar att alla eller de flesta
företagsledare är korrupta. Det visar en ny undersökning från Transparency International, TI, som SvD har tagit del av.
– Det är allvarligt, Sverige är ett land som på ytan ser ut vara förskonat från korruptionsproblem. Men det dyker ändå upp korruptionsfall titt som tätt säger Johan Mörck på TI.

Jag, Stig, ingår  i de 92 procenten

Apropå ovanstående här ett boktips:  
--> www.adlibris.com/se/bok/den-skenhelige-svensken-korruption-utan-konsekvenser-9789173375221

Nog så allvarligt

En elev vid Ferlinskolan i Filipstad har visat sig vara sjuk i tuberkulos. Smittskyddsenheten Värmland har inlett en smittspårning bland dem som haft längre kontakt med den sjuke.
– Det är smittskyddsenheten som leder arbetet och vi samarbetar med dem, säger skolchef Jan-Erik Andrén.

I ett pressmeddelande från Smittskydd Värmland säger Ingemar Hallén, smittskyddsläkare, att flera misstänkt smittade personer konstaterats och de berörda har fått brev om fortsatt utredning.

– Ingen av de provtagna har några sjukdomssymtom som tyder på aktiv tuberkulos. De som är misstänkt smittade fortsätter vi att utreda och det görs en bedömning i varje enskilt fall.

Är man smittad men inte sjuk är man inte smittsam och kan leva precis som vanligt.

– Om det rör sig om ny smitta är det aktuellt med antibiotikabehandling även om man inte har symtom, säger Ingemar Hallén.

Från Smittskydd Värmland betonas vikten av att skilja mellan de olika begreppen aktiv och latent tuberkulos. Latent innebär att tuberkulosen är vilande, personen är smittad men inte sjuk eller smittsam. Den latenta tuberkulosen upptäcks genom ett blodprov. Fem-tio procent av dem som smittats riskerar att bli sjuka någon gång under livet.

De som behandlas får antibiotika och om behandlingen fullföljs minimeras risken att individen insjuknar.

Den som har aktiv tuberkulos, är smittad och sjuk, och kan i vissa fall även vara smittsam men denna smittsamhet kan variera och alla drabbade är inte smittsamma.

– Ingen av de som smittspårats på skolan är sjuka, även om några visat sig vara misstänkt smittade. Därför kan de fortsätta sitt arbete som elever och lärare precis som vanligt, säger Ingemar Hallén.

Den fortsatta utredningen av de misstänkt smittade görs vid tuberkulosmottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad, CSK. Dessa kommer att kallas till lungröntgen.

First Lady

Melania Trump

Jakten på världens äldsta is påbörjas inom kort. Målet är att borrningar ner till mer än tre kilometers djup genom Antarktis istäcke ska blottlägga is så gammal som 1,5 miljoner år. Genom att analysera bland annat radionuklider i den urgamla isen hoppas forskarna kunna förbättra framtida klimatprognoser./Lunds Universitet (läs mer på hemsidan).

The New Sweden

- En man avled efter skador han fick vid en skottlossning i går kväll i stadsdelen Seved i Malmö.
- Jasså!

BIGGEST FULL MOON IN ALMOST 70 YEARS

On Monday, Nov. 14th, there's going to be a full Moon--the biggest and brightest in almost 70 years. The best time to look in North America is before sunrise on Monday morning, while in Europe the best time is after sunset on the same day.

"The last time we had such a close full Moon was January 26, 1948," says Geoff Chester of the US Naval Observatory, "and it won't happen again until November 25, 2034."

Leonard Cohen, the Canadian poet and novelist who abandoned a promising literary career to become one of the foremost songwriters of the contemporary era, has died, according to an announcement Thursday night on his Facebook page. He was 82.

Någon tipsade mig om Tony Joe White - inte alls illa med Polk Salad Annie

Med stort besvär i snökaoset tog jag mig fram till Stockholms Konserthus

"Dvoraks Serenad för stråkar är som en skvader (fantasidjur i Medelpad, sammansatt av hare och tjäder)" skrevs i  programbladet inför konserten i Konsethuset den 9 november. "Sedd från ena hållet en mjukt underhållande och poetisk musik med lantlig karaktär och i nationell anda, men sedd från motsatta hållet en fast och konstfullt konstruerad musik med ögonblick av kanonkonstruktioner och polyfon (flera självständiga stämmor) genomföringsteknik, kanske i Brahms anda. Skir nationalromantik, sång och lek, bitsk expressivitet".
Själv hade jag förmånen att följa konserten i konserthuset. En konsert som i övrigt innehöll Robert Schumans "konsertstycke för fyra horn och orkester" och Mozarts "Linz". Allt med Kungliga Filharmonikerna (världsklass) med sin dirigent finländaren Sakari Oramo. Dvoraks böljande och innerliga musik blev höjdpunkten för mig.Trots Schumans musikaliska lyckopiller och Mozart.

Meaning and the Nature of Physicians’ Work — NEJM

(Click:)  --> Meaning and the Nature of Physicians’ Work — NEJM: Perspective from The New England Journal of Medicine — Meaning and the Nature of Physicians’ Work

Den svenska skogen är en del av det norra skogsbältet som sträcker sig runt hela planeten. Här skövlas varje år tusentals hektar skog som blir billiga möbler, engångsmuggar och toalettpapper. Med skogen försvinner djuren och växterna – miljontals människor drabbas också, särskilt urfolken. Med skogen försvinner även vår sista chans att bromsa klimatförändringarna.

Endast 33

Eva Marie Cassidy, född 2 februari 1963 i Washington, D.C., död 2 november 1996 i Bowie, Maryland, var en amerikansk sångerska.




Cassidy sjöng jazz, blues, folkmusik, gospel och pop, och trots sin begåvning var hon under sin livstid främst känd i hemstaden Washington. Utanför Amerika blev hon först känd i Storbritannien där en radiokanal började att spela hennes musik. 2001 nådde hennes album de brittiska topplistorna och sålde i miljonupplagor. Hon var extremt blyg och hade svårt att uppträda inför mycket folk, vilket troligen bidrog till att hennes framgång blev främst postum. Hon avled i hudcancer (malignt melanom) 33 år gammal

Läget natten mot valdagen

Mörkblått: säker Dem. Ljusblått: trolig Dem. Mörkrött: säker Rep. Ljusrött: trolig Rep.
Källa Wash.Post 

Source: Hubblesite.org

Siktet mot framtiden ger indianerna styrka

4 november 2016

För hundra år sedan var den amerikanska ursprungsbefolkningens kultur på väg att förvandlas till en populärkulturell fiktion. Sedan dess har dock indianerna fått fotfäste i det moderna USA – men ­fortfarande tvingas de på defensiven i olika marktvister.

I Standing Rock-reservatet pågår sedan i våras proteser mot Dakota Access Pipeline. Foto: Tom Stromme/AP

Den ofta tunga atmosfär av vanmakt, sorg och social misär som omgett den amerikanska ursprungsbefolkningens kollektiva livsöde har också lockat fram mängder av försök att romantisera de kulturer som tunnats ut eller gått under. Ur skuldkänslan – den som den franske filosofen Pascal Bruckner talat om som den vite mannens tårar – kommer ett behov av att vända på perspektivet och skildra historien så som man önskar att den hade varit. De koloniserades försvunna värld har därför med distans i tid och rum fått bli projektionsyta för olika föreställningar om en obefläckad, mer överblickbar och naturnära tillvaro.

I sin kritik av dem som därmed bidragit till att göra världen svartvit menar Bruckner att kolonialismens grymheter har gjort oss västerlänningar mindre benägna att även se andras omänskliga handlingar och vår egen, västvärldens, faktiska förmåga till självkritisk genomlysning.

Vår kunskap om det gamla Amerika före Columbus är fortfarande begränsad. Med den europeiska erövringen spreds däremot nyheter, berättelser och myter över långa avstånd. Historien har sedan blivit populärkulturell, genom filmer, böcker, tv-serier, affischer. En av alla tiders mest läst indianboks­författare är tysken Karl May (1842–1912), som skrev om Winnetou och Old Shatterhand utan att ha satt sin fot i Nordamerika.Därför måste insikten om det som skedde – ett folkmord – hållas vid liv och den påstått ödes­bestämda erövringen av Västern – ”the manifest ­destiny” – fortlöpande kopplas till den ekonomi som drev på kolonisationen och avhumaniseringen av präriens och öknens folk. När indiankrigen symboliskt blåstes av efter massakern vid Wounded Knee 1890 hade livskraften sugits ur de flesta indian­kulturerna.

I modern tid har motsättningen mellan det indianska och det amerikanska oftast handlat om marken. Vems är den och vad får man göra med den? 1970-talets aktivistiska indianrörelse American Indian Movement ställde de återkommande frågorna: Kan mark ägas? Kan man sälja Moder Jord?

Just nu har miljöstriden sitt centrum i Standing Rock-reservatet i North Dakota, där demonstranter från en rad indianska nationer har upprättat ett ­läger i protest mot framdragandet av en oljeledning, Dakota Access Pipeline, som de menar både hotar Missourifloden och strider mot deras rättigheter som urbefolkning.

Med ojämna mellanrum, men tillräckligt ofta för att det ska uppfattas som en pågående process, kommer larmen om miljöhot i indianlandet. I flera fall har folkhälsan och traditionella livsmönster underminerats, som när uran bröts i dagbrott hos navajo-indianerna eller människor tvångsförflyttades av kolbolag i samma reservat. På senare tid har en avfallsdamm brustit vid en guld- och koppargruva vid Mount Polley i British Columbia och stora mängder avfall med tungmetaller har forsat ut från Gold King-gruvan i Colorado och fyllt Animasfloden, som genast bytte färg till orange.

När Paul Chaat Smith, curator på det då nyöppnade National Museum of the American Indian i Washington, gav ut boken ”Everything you know about Indians is wrong” 2009 fanns det skäl att lyssna för alla vars indignation hade väckts vid ockupationen av Wounded Knee 1973.

Vad var det vi hade fått om bakfoten? Framför allt, hävdade Chaat Smith, myten om ursprungligheten, älskad både av omvärlden och av indianerna själva. När turistgrupper leddes runt på puebloplatåerna i New Mexico hade reseledaren redan varit där och talat om för krukmakarna vilka traditionella mönster besökarna hoppades få se. Indianska konstnärer förväntas inte ha något allmängiltigt ärende utan bör alltid gestalta en historisk offerproblematik med kodord som helig och evighet. Omvänt får andra konstnärer inte uttrycka sig annat än positivt om sådant som definierats som indianskt. Inför ursprungligheten, den heliga identiteten, stelnar alla samtal. Men kända hövdingar kunde vara både bilförare, peyoteanvändare och kristna konvertiter. ”Vi är ju bara vanligt folk”, konkluderade Chaat Smith, ”men det är det ingen som vill höra”.

I två nya böcker, Éric Vuillards ”Sorrow of the Earth. Buffalo Bill, Sitting Bull and the tragedy of show business” (Pushkin Press) och J C H Kings ”Blood and land. The story of native North America” (Allen Lane), betraktas det förgångna genom två vitt skilda perspektiv.

Vuillard ­anknyter till Chaat Smith genom att beskriva en närmast surrealistisk iscensättning av det indianska. Hans bok handlar om ”Buffalo Bill’s Wild West show”, som turnerade över två kontinenter och lockade en jättepublik med sin version av den amerikanska skapelseberättelsen. ”Spektaklet är världens ursprung”, förklarar Vuillard, och hans bok är vackert formulerad, skriven i ett flöde av ­ilska och sorgsenhet, men också med uppgivenhet i tonen. Inte bara indianernas utan allas våra liv har förtingligats och sålts till själlösa krämare.

Vad var det då som drog tiotusentals människor till Buffalo Bills föreställningar? De fick se indianer, riktiga indianer, ännu levande; offer som framförde sin egen dödsdans. Det var verkligt, men ändå inte; en skräckblandad förtjusning inför att befinna sig så nära det man inte ville veta av. Och mest av allt kom de, skriver Vuillard, för att förnedra Sitting Bull och beskåda hans stora ensamhet. Detta, menar han, var den första såpoperan: drömmarna hade fångats in, och fienden placerats i manegen.

Antropologen J C H King skriver i stället om ­cykliska förlopp och om ett hopp som han sett återvända. Hans 550-sidiga genomgång av de nord­amerikanska regionernas kulturhistoria inleds en smula överraskande med ett kapitel betitlat ”Success”. Författaren, som under nästan fyra decennier arbetade på British Museum i London, väljer att kliva utanför offerretorikens ramar för att tala om den andra sidan av saken: stamfolkens remarkabla comeback som kulturellt självmedvetna och på många platser välorganiserade samhällen.

För hundra år sedan var indianerna på väg ut ur det allmänna medvetandet. De var bleknande porträttfotografier, snart bara kringblåsande ekon av avlägsna röster från vidderna. När Oklahoma öppnades för alla som ville muta in privata odlingslotter hade den nordamerikanska urbefolkningen reducerats till färre än 400 000 individer. Om man då skämdes för sitt ursprung är det numera ett mått på framgången att politiker, idrottsmän och artister noterar sitt indianska arv och att mer än två och en halv miljoner människor benämner sig native Americans.

Medan omgivningen beklagat den gamla kulturens försvinnande har en ny växt fram. Den som besöker dagens indianreservat kan hitta såväl social utslagning som vitala kulturinstitutioner. När man jämför skildringarna av folkförflyttningarna för drygt 150 år sedan – ”Trail of tears” – med bilderna från dagens miljöprotest i Standing Rock, ser man både likheter och hur mycket som förändrats. King vill vända blicken framåt utan att släta över, men man kan inte låta bli att göra reflektionen att indianerna om och om igen tvingas på defensiven för att slå vakt om det idéarv och det begränsade inflytande över marken som återstår.

Samtidigt finns här ett vidgat utrymme för allianser med miljögrupper utifrån. Ursprungsamerikanerna är inte längre bara isolerade, idealiserade reliker utan framstår också som moderna individer med siktet mot framtiden. King menar i sin genomgång tämligen kontroversiellt att denna framtid på många sätt hänger samman med kasinoekonomin. Enligt honom har kasinona skapat mer än 600 000 nya jobb med mångmiljardbelopp i omlopp. Bak­sidan har förstås varit den kriminalitet som dragit in som en svårutplånad skugga. De kritiska har dessutom hävdat att stammarnas kultur lidit obotlig skada. Frågan är vad som händer nu när spelverksamheten håller på att flytta till nätet.

I ”Blood and land” redovisar King uppseendeväckande siffror. Mellan 1970 och 1976, medan Wounded Knee ockuperades och indianrörelsen ansågs lika samhällsfarlig som Svarta pantrarna, steriliserades mellan 25 och 50 procent av de indianska kvinnorna i USA. Här återges även uppgifter om att indianerna, trots alla föreställningar om motsatsen, dricker mindre alkohol än den genomsnittlige amerikanen. Det är missbrukarna som sticker ut, med sin våldsamhet och sitt elände.

Genom Kings bok strömmar en upplevelse av en pågående normalisering av det indianska som del­aktigt i det amerikanska. King förhåller sig kallsinnig till tidigare decenniers militanta rörelser och menar att den förstärkning av indiansk självkänsla som skett är ett resultat av att den moderata mitten reducerat såväl radikalernas som traditionalisternas inflytande; det har blivit ett slags indiansk marsch genom institutionerna, skulle man kunna säga.

Indianlandet har på nytt hamnat i rubrikerna genom den allt bittrare striden kring oljeledningen i Standing Rock-reservatet. Inte bara demonstranter utan också journalister har arresterats och förts bort. Upptrappningen, med stora polisstyrkor och anklagelser om våld från båda sidor, har fått stamrådets ordförande att begära en utredning från justitiedepartementet. Flera politiker, bland dem Bernie Sanders, har krävt ett tillfälligt stopp för Dakota Access Pipeline.

Idéerna i protestens kärna är bekanta från tidigare konfrontationer på reservatsmark, där olika stammar hävdat att deras mark vanhelgas och livsbetingelserna förstörs av rovdrift på naturtillgångar. Rätten att exploatera mark och vatten ifrågasätts också i grunden med hänvisning till de markfördrag från 1800-talet som stammarna aldrig sagt upp. Konflikten i North Dakota har fört indianska och andra miljöaktivister närmare varandra och fler i indianlandet kommer nu förmodligen att se det som oförsvarligt att fortsätta hyra ut reservatsmark för energiutvinning.

Lars Åberg är journalist och författare till ett flertal böcker om USA, senast ”Floating in Sausalito” (2016).

4 november 2016

För hundra år sedan var den amerikanska ursprungsbefolkningens kultur på väg att förvandlas till en populärkulturell fiktion. Sedan dess har dock indianerna fått fotfäste i det moderna USA – men ­fortfarande tvingas de på defensiven i olika marktvister.

I Standing Rock-reservatet pågår sedan i våras proteser mot Dakota Access Pipeline. Foto: Tom Stromme/AP

Den ofta tunga atmosfär av vanmakt, sorg och social misär som omgett den amerikanska ursprungsbefolkningens kollektiva livsöde har också lockat fram mängder av försök att romantisera de kulturer som tunnats ut eller gått under. Ur skuldkänslan – den som den franske filosofen Pascal Bruckner talat om som den vite mannens tårar – kommer ett behov av att vända på perspektivet och skildra historien så som man önskar att den hade varit. De koloniserades försvunna värld har därför med distans i tid och rum fått bli projektionsyta för olika föreställningar om en obefläckad, mer överblickbar och naturnära tillvaro.

I sin kritik av dem som därmed bidragit till att göra världen svartvit menar Bruckner att kolonialismens grymheter har gjort oss västerlänningar mindre benägna att även se andras omänskliga handlingar och vår egen, västvärldens, faktiska förmåga till självkritisk genomlysning.

Vår kunskap om det gamla Amerika före Columbus är fortfarande begränsad. Med den europeiska erövringen spreds däremot nyheter, berättelser och myter över långa avstånd. Historien har sedan blivit populärkulturell, genom filmer, böcker, tv-serier, affischer. En av alla tiders mest läst indianboks­författare är tysken Karl May (1842–1912), som skrev om Winnetou och Old Shatterhand utan att ha satt sin fot i Nordamerika.Därför måste insikten om det som skedde – ett folkmord – hållas vid liv och den påstått ödes­bestämda erövringen av Västern – ”the manifest ­destiny” – fortlöpande kopplas till den ekonomi som drev på kolonisationen och avhumaniseringen av präriens och öknens folk. När indiankrigen symboliskt blåstes av efter massakern vid Wounded Knee 1890 hade livskraften sugits ur de flesta indian­kulturerna.

I modern tid har motsättningen mellan det indianska och det amerikanska oftast handlat om marken. Vems är den och vad får man göra med den? 1970-talets aktivistiska indianrörelse American Indian Movement ställde de återkommande frågorna: Kan mark ägas? Kan man sälja Moder Jord?

Just nu har miljöstriden sitt centrum i Standing Rock-reservatet i North Dakota, där demonstranter från en rad indianska nationer har upprättat ett ­läger i protest mot framdragandet av en oljeledning, Dakota Access Pipeline, som de menar både hotar Missourifloden och strider mot deras rättigheter som urbefolkning.

Med ojämna mellanrum, men tillräckligt ofta för att det ska uppfattas som en pågående process, kommer larmen om miljöhot i indianlandet. I flera fall har folkhälsan och traditionella livsmönster underminerats, som när uran bröts i dagbrott hos navajo-indianerna eller människor tvångsförflyttades av kolbolag i samma reservat. På senare tid har en avfallsdamm brustit vid en guld- och koppargruva vid Mount Polley i British Columbia och stora mängder avfall med tungmetaller har forsat ut från Gold King-gruvan i Colorado och fyllt Animasfloden, som genast bytte färg till orange.

När Paul Chaat Smith, curator på det då nyöppnade National Museum of the American Indian i Washington, gav ut boken ”Everything you know about Indians is wrong” 2009 fanns det skäl att lyssna för alla vars indignation hade väckts vid ockupationen av Wounded Knee 1973.

Vad var det vi hade fått om bakfoten? Framför allt, hävdade Chaat Smith, myten om ursprungligheten, älskad både av omvärlden och av indianerna själva. När turistgrupper leddes runt på puebloplatåerna i New Mexico hade reseledaren redan varit där och talat om för krukmakarna vilka traditionella mönster besökarna hoppades få se. Indianska konstnärer förväntas inte ha något allmängiltigt ärende utan bör alltid gestalta en historisk offerproblematik med kodord som helig och evighet. Omvänt får andra konstnärer inte uttrycka sig annat än positivt om sådant som definierats som indianskt. Inför ursprungligheten, den heliga identiteten, stelnar alla samtal. Men kända hövdingar kunde vara både bilförare, peyoteanvändare och kristna konvertiter. ”Vi är ju bara vanligt folk”, konkluderade Chaat Smith, ”men det är det ingen som vill höra”.

I två nya böcker, Éric Vuillards ”Sorrow of the Earth. Buffalo Bill, Sitting Bull and the tragedy of show business” (Pushkin Press) och J C H Kings ”Blood and land. The story of native North America” (Allen Lane), betraktas det förgångna genom två vitt skilda perspektiv.

Vuillard ­anknyter till Chaat Smith genom att beskriva en närmast surrealistisk iscensättning av det indianska. Hans bok handlar om ”Buffalo Bill’s Wild West show”, som turnerade över två kontinenter och lockade en jättepublik med sin version av den amerikanska skapelseberättelsen. ”Spektaklet är världens ursprung”, förklarar Vuillard, och hans bok är vackert formulerad, skriven i ett flöde av ­ilska och sorgsenhet, men också med uppgivenhet i tonen. Inte bara indianernas utan allas våra liv har förtingligats och sålts till själlösa krämare.

Vad var det då som drog tiotusentals människor till Buffalo Bills föreställningar? De fick se indianer, riktiga indianer, ännu levande; offer som framförde sin egen dödsdans. Det var verkligt, men ändå inte; en skräckblandad förtjusning inför att befinna sig så nära det man inte ville veta av. Och mest av allt kom de, skriver Vuillard, för att förnedra Sitting Bull och beskåda hans stora ensamhet. Detta, menar han, var den första såpoperan: drömmarna hade fångats in, och fienden placerats i manegen.

Antropologen J C H King skriver i stället om ­cykliska förlopp och om ett hopp som han sett återvända. Hans 550-sidiga genomgång av de nord­amerikanska regionernas kulturhistoria inleds en smula överraskande med ett kapitel betitlat ”Success”. Författaren, som under nästan fyra decennier arbetade på British Museum i London, väljer att kliva utanför offerretorikens ramar för att tala om den andra sidan av saken: stamfolkens remarkabla comeback som kulturellt självmedvetna och på många platser välorganiserade samhällen.

För hundra år sedan var indianerna på väg ut ur det allmänna medvetandet. De var bleknande porträttfotografier, snart bara kringblåsande ekon av avlägsna röster från vidderna. När Oklahoma öppnades för alla som ville muta in privata odlingslotter hade den nordamerikanska urbefolkningen reducerats till färre än 400 000 individer. Om man då skämdes för sitt ursprung är det numera ett mått på framgången att politiker, idrottsmän och artister noterar sitt indianska arv och att mer än två och en halv miljoner människor benämner sig native Americans.

Medan omgivningen beklagat den gamla kulturens försvinnande har en ny växt fram. Den som besöker dagens indianreservat kan hitta såväl social utslagning som vitala kulturinstitutioner. När man jämför skildringarna av folkförflyttningarna för drygt 150 år sedan – ”Trail of tears” – med bilderna från dagens miljöprotest i Standing Rock, ser man både likheter och hur mycket som förändrats. King vill vända blicken framåt utan att släta över, men man kan inte låta bli att göra reflektionen att indianerna om och om igen tvingas på defensiven för att slå vakt om det idéarv och det begränsade inflytande över marken som återstår.

Samtidigt finns här ett vidgat utrymme för allianser med miljögrupper utifrån. Ursprungsamerikanerna är inte längre bara isolerade, idealiserade reliker utan framstår också som moderna individer med siktet mot framtiden. King menar i sin genomgång tämligen kontroversiellt att denna framtid på många sätt hänger samman med kasinoekonomin. Enligt honom har kasinona skapat mer än 600 000 nya jobb med mångmiljardbelopp i omlopp. Bak­sidan har förstås varit den kriminalitet som dragit in som en svårutplånad skugga. De kritiska har dessutom hävdat att stammarnas kultur lidit obotlig skada. Frågan är vad som händer nu när spelverksamheten håller på att flytta till nätet.

I ”Blood and land” redovisar King uppseendeväckande siffror. Mellan 1970 och 1976, medan Wounded Knee ockuperades och indianrörelsen ansågs lika samhällsfarlig som Svarta pantrarna, steriliserades mellan 25 och 50 procent av de indianska kvinnorna i USA. Här återges även uppgifter om att indianerna, trots alla föreställningar om motsatsen, dricker mindre alkohol än den genomsnittlige amerikanen. Det är missbrukarna som sticker ut, med sin våldsamhet och sitt elände.

Genom Kings bok strömmar en upplevelse av en pågående normalisering av det indianska som del­aktigt i det amerikanska. King förhåller sig kallsinnig till tidigare decenniers militanta rörelser och menar att den förstärkning av indiansk självkänsla som skett är ett resultat av att den moderata mitten reducerat såväl radikalernas som traditionalisternas inflytande; det har blivit ett slags indiansk marsch genom institutionerna, skulle man kunna säga.

Indianlandet har på nytt hamnat i rubrikerna genom den allt bittrare striden kring oljeledningen i Standing Rock-reservatet. Inte bara demonstranter utan också journalister har arresterats och förts bort. Upptrappningen, med stora polisstyrkor och anklagelser om våld från båda sidor, har fått stamrådets ordförande att begära en utredning från justitiedepartementet. Flera politiker, bland dem Bernie Sanders, har krävt ett tillfälligt stopp för Dakota Access Pipeline.

Idéerna i protestens kärna är bekanta från tidigare konfrontationer på reservatsmark, där olika stammar hävdat att deras mark vanhelgas och livsbetingelserna förstörs av rovdrift på naturtillgångar. Rätten att exploatera mark och vatten ifrågasätts också i grunden med hänvisning till de markfördrag från 1800-talet som stammarna aldrig sagt upp. Konflikten i North Dakota har fört indianska och andra miljöaktivister närmare varandra och fler i indianlandet kommer nu förmodligen att se det som oförsvarligt att fortsätta hyra ut reservatsmark för energiutvinning.

Lars Åberg är journalist och författare till ett flertal böcker om USA, senast ”Floating in Sausalito” (2016).

För hundra år sedan var den amerikanska ursprungsbefolkningens kultur på väg att förvandlas till en populärkulturell fiktion. Sedan dess har dock indianerna fått fotfäste i det moderna USA – men ­fortfarande tvingas de på defensiven i olika marktvister.

I Standing Rock-reservatet pågår sedan i våras proteser mot Dakota Access Pipeline. Foto: Tom Stromme/AP

Den ofta tunga atmosfär av vanmakt, sorg och social misär som omgett den amerikanska ursprungsbefolkningens kollektiva livsöde har också lockat fram mängder av försök att romantisera de kulturer som tunnats ut eller gått under. Ur skuldkänslan – den som den franske filosofen Pascal Bruckner talat om som den vite mannens tårar – kommer ett behov av att vända på perspektivet och skildra historien så som man önskar att den hade varit. De koloniserades försvunna värld har därför med distans i tid och rum fått bli projektionsyta för olika föreställningar om en obefläckad, mer överblickbar och naturnära tillvaro.

I sin kritik av dem som därmed bidragit till att göra världen svartvit menar Bruckner att kolonialismens grymheter har gjort oss västerlänningar mindre benägna att även se andras omänskliga handlingar och vår egen, västvärldens, faktiska förmåga till självkritisk genomlysning.

Vår kunskap om det gamla Amerika före Columbus är fortfarande begränsad. Med den europeiska erövringen spreds däremot nyheter, berättelser och myter över långa avstånd. Historien har sedan blivit populärkulturell, genom filmer, böcker, tv-serier, affischer. En av alla tiders mest läst indianboks­författare är tysken Karl May (1842–1912), som skrev om Winnetou och Old Shatterhand utan att ha satt sin fot i Nordamerika.Därför måste insikten om det som skedde – ett folkmord – hållas vid liv och den påstått ödes­bestämda erövringen av Västern – ”the manifest ­destiny” – fortlöpande kopplas till den ekonomi som drev på kolonisationen och avhumaniseringen av präriens och öknens folk. När indiankrigen symboliskt blåstes av efter massakern vid Wounded Knee 1890 hade livskraften sugits ur de flesta indian­kulturerna.

I modern tid har motsättningen mellan det indianska och det amerikanska oftast handlat om marken. Vems är den och vad får man göra med den? 1970-talets aktivistiska indianrörelse American Indian Movement ställde de återkommande frågorna: Kan mark ägas? Kan man sälja Moder Jord?

Just nu har miljöstriden sitt centrum i Standing Rock-reservatet i North Dakota, där demonstranter från en rad indianska nationer har upprättat ett ­läger i protest mot framdragandet av en oljeledning, Dakota Access Pipeline, som de menar både hotar Missourifloden och strider mot deras rättigheter som urbefolkning.

Med ojämna mellanrum, men tillräckligt ofta för att det ska uppfattas som en pågående process, kommer larmen om miljöhot i indianlandet. I flera fall har folkhälsan och traditionella livsmönster underminerats, som när uran bröts i dagbrott hos navajo-indianerna eller människor tvångsförflyttades av kolbolag i samma reservat. På senare tid har en avfallsdamm brustit vid en guld- och koppargruva vid Mount Polley i British Columbia och stora mängder avfall med tungmetaller har forsat ut från Gold King-gruvan i Colorado och fyllt Animasfloden, som genast bytte färg till orange.

När Paul Chaat Smith, curator på det då nyöppnade National Museum of the American Indian i Washington, gav ut boken ”Everything you know about Indians is wrong” 2009 fanns det skäl att lyssna för alla vars indignation hade väckts vid ockupationen av Wounded Knee 1973.

Vad var det vi hade fått om bakfoten? Framför allt, hävdade Chaat Smith, myten om ursprungligheten, älskad både av omvärlden och av indianerna själva. När turistgrupper leddes runt på puebloplatåerna i New Mexico hade reseledaren redan varit där och talat om för krukmakarna vilka traditionella mönster besökarna hoppades få se. Indianska konstnärer förväntas inte ha något allmängiltigt ärende utan bör alltid gestalta en historisk offerproblematik med kodord som helig och evighet. Omvänt får andra konstnärer inte uttrycka sig annat än positivt om sådant som definierats som indianskt. Inför ursprungligheten, den heliga identiteten, stelnar alla samtal. Men kända hövdingar kunde vara både bilförare, peyoteanvändare och kristna konvertiter. ”Vi är ju bara vanligt folk”, konkluderade Chaat Smith, ”men det är det ingen som vill höra”.

I två nya böcker, Éric Vuillards ”Sorrow of the Earth. Buffalo Bill, Sitting Bull and the tragedy of show business” (Pushkin Press) och J C H Kings ”Blood and land. The story of native North America” (Allen Lane), betraktas det förgångna genom två vitt skilda perspektiv.

Vuillard ­anknyter till Chaat Smith genom att beskriva en närmast surrealistisk iscensättning av det indianska. Hans bok handlar om ”Buffalo Bill’s Wild West show”, som turnerade över två kontinenter och lockade en jättepublik med sin version av den amerikanska skapelseberättelsen. ”Spektaklet är världens ursprung”, förklarar Vuillard, och hans bok är vackert formulerad, skriven i ett flöde av ­ilska och sorgsenhet, men också med uppgivenhet i tonen. Inte bara indianernas utan allas våra liv har förtingligats och sålts till själlösa krämare.

Vad var det då som drog tiotusentals människor till Buffalo Bills föreställningar? De fick se indianer, riktiga indianer, ännu levande; offer som framförde sin egen dödsdans. Det var verkligt, men ändå inte; en skräckblandad förtjusning inför att befinna sig så nära det man inte ville veta av. Och mest av allt kom de, skriver Vuillard, för att förnedra Sitting Bull och beskåda hans stora ensamhet. Detta, menar han, var den första såpoperan: drömmarna hade fångats in, och fienden placerats i manegen.

Antropologen J C H King skriver i stället om ­cykliska förlopp och om ett hopp som han sett återvända. Hans 550-sidiga genomgång av de nord­amerikanska regionernas kulturhistoria inleds en smula överraskande med ett kapitel betitlat ”Success”. Författaren, som under nästan fyra decennier arbetade på British Museum i London, väljer att kliva utanför offerretorikens ramar för att tala om den andra sidan av saken: stamfolkens remarkabla comeback som kulturellt självmedvetna och på många platser välorganiserade samhällen.

För hundra år sedan var indianerna på väg ut ur det allmänna medvetandet. De var bleknande porträttfotografier, snart bara kringblåsande ekon av avlägsna röster från vidderna. När Oklahoma öppnades för alla som ville muta in privata odlingslotter hade den nordamerikanska urbefolkningen reducerats till färre än 400 000 individer. Om man då skämdes för sitt ursprung är det numera ett mått på framgången att politiker, idrottsmän och artister noterar sitt indianska arv och att mer än två och en halv miljoner människor benämner sig native Americans.

Medan omgivningen beklagat den gamla kulturens försvinnande har en ny växt fram. Den som besöker dagens indianreservat kan hitta såväl social utslagning som vitala kulturinstitutioner. När man jämför skildringarna av folkförflyttningarna för drygt 150 år sedan – ”Trail of tears” – med bilderna från dagens miljöprotest i Standing Rock, ser man både likheter och hur mycket som förändrats. King vill vända blicken framåt utan att släta över, men man kan inte låta bli att göra reflektionen att indianerna om och om igen tvingas på defensiven för att slå vakt om det idéarv och det begränsade inflytande över marken som återstår.

Samtidigt finns här ett vidgat utrymme för allianser med miljögrupper utifrån. Ursprungsamerikanerna är inte längre bara isolerade, idealiserade reliker utan framstår också som moderna individer med siktet mot framtiden. King menar i sin genomgång tämligen kontroversiellt att denna framtid på många sätt hänger samman med kasinoekonomin. Enligt honom har kasinona skapat mer än 600 000 nya jobb med mångmiljardbelopp i omlopp. Bak­sidan har förstås varit den kriminalitet som dragit in som en svårutplånad skugga. De kritiska har dessutom hävdat att stammarnas kultur lidit obotlig skada. Frågan är vad som händer nu när spelverksamheten håller på att flytta till nätet.

I ”Blood and land” redovisar King uppseendeväckande siffror. Mellan 1970 och 1976, medan Wounded Knee ockuperades och indianrörelsen ansågs lika samhällsfarlig som Svarta pantrarna, steriliserades mellan 25 och 50 procent av de indianska kvinnorna i USA. Här återges även uppgifter om att indianerna, trots alla föreställningar om motsatsen, dricker mindre alkohol än den genomsnittlige amerikanen. Det är missbrukarna som sticker ut, med sin våldsamhet och sitt elände.

Genom Kings bok strömmar en upplevelse av en pågående normalisering av det indianska som del­aktigt i det amerikanska. King förhåller sig kallsinnig till tidigare decenniers militanta rörelser och menar att den förstärkning av indiansk självkänsla som skett är ett resultat av att den moderata mitten reducerat såväl radikalernas som traditionalisternas inflytande; det har blivit ett slags indiansk marsch genom institutionerna, skulle man kunna säga.

Indianlandet har på nytt hamnat i rubrikerna genom den allt bittrare striden kring oljeledningen i Standing Rock-reservatet. Inte bara demonstranter utan också journalister har arresterats och förts bort. Upptrappningen, med stora polisstyrkor och anklagelser om våld från båda sidor, har fått stamrådets ordförande att begära en utredning från justitiedepartementet. Flera politiker, bland dem Bernie Sanders, har krävt ett tillfälligt stopp för Dakota Access Pipeline.

Idéerna i protestens kärna är bekanta från tidigare konfrontationer på reservatsmark, där olika stammar hävdat att deras mark vanhelgas och livsbetingelserna förstörs av rovdrift på naturtillgångar. Rätten att exploatera mark och vatten ifrågasätts också i grunden med hänvisning till de markfördrag från 1800-talet som stammarna aldrig sagt upp. Konflikten i North Dakota har fört indianska och andra miljöaktivister närmare varandra och fler i indianlandet kommer nu förmodligen att se det som oförsvarligt att fortsätta hyra ut reservatsmark för energiutvinning.

Lars Åberg är journalist och författare till ett flertal böcker om USA, senast ”Floating in Sausalito” (2016).

Theresa May faces guerrilla war in Parliament over Brexit

Donald Trump’s Income Isn’t Always What He Says It Is, Records Suggest

On the financial disclosure forms that Donald J. Trump has pointed to as proof of his tremendous success, no venture looks more gold-plated than his golf resort in Doral, Fla., where he reported revenues of $50 million in 2014. That figure accounted for the biggest share of what he described as his income for the year.

But this summer, a considerably different picture emerged in an austere government hearing room in Miami, where Mr. Trump’s company was challenging the resort’s property tax bill.

Mr. Trump’s lawyer handed the magistrate an income and expense statement showing that the gross revenue had indeed been $50 million. But after paying operating costs, the resort had actually lost $2.4 million.

Mr. Trump has repeatedly held out his financial disclosures as a justification for breaking with tradition and refusing to release his personal tax returns. “You don’t learn that much from tax returns,” he said in September during his first debate  with Hillary Clinton. “You learn a lot from financial disclosure. And you should go down and take a look at that.”

But an examination of his tax appeals on several properties, and other documents obtained by The New York Times through Freedom of Information requests, shows that what Mr. Trump has reported on those forms is nowhere near a complete picture of his financial state./ NYT

Nicka inte helt riskfritt

Enligt resultaten försämras minneskapaciteten med mellan 41 och 67 procent efter en träning med nickningar. Påverkan på hjärnan håller i sig i ett dygn och avtar sedan.

– Även om förändringarna är temporära anser vi att de är betydande för hjärnans hälsa, särskilt om det händer om och om igen som det gör när fotbollar nickas, säger hjärnforskaren Magdalena Letswaart till BBC.

Forskarna vid universitetet i Stirling säger att det kvarstår att undersöka om förändringarna i hjärnan är tillfälliga även efter mycket fotbollsspelande eller om nickande får långvariga konsekvenser på hjärnans hälsa.

Den förre chefen för Skottlands fotbollsförbund, Gordon Smith, säger att fotbollen bör överväga att förbjuda nickningar för unga spelare, liknande ett förbud som finns i USA.

Småhusbarometern släpps torsdag 10 november

Tisdag 8 november • Omsättning inom tjänstesektorn, hushållskonsumtion, september 2016 • Arbetskraftsundersökningarna, AKU, 3:e kvartalet 2016 • Produktionsindex över näringslivet, september 2016 Onsdag 9 november • Hyror i bostadslägenheter, 2016 Torsdag 10 november • Kostnader för utbildningsväsendet • Småhusbarometern, oktober 2016 Fredag 11 november • Tjänsteprosindex, 3:e kvartalet 2016

Såta vänner (en gång i tiden)

Från NYT

Alicia Keys

Only two days left until my new album HERE is out! There's so much about this album that I can't wait for you to sink your teeth into!Last Friday, I shared with you this clip from the MTV VMAs where I first recited part of my song "Holy War". It's one of my favorite songs that I've written for HERE. To me, "Holy War" raises the most powerful question: What do we want to choose? Today, tomorrow, in our lives, in this upcoming election, for our future as people in a world that will only get better if we choose to see each other, accept each other and love each other.

  Åtta av tio vill ändra möjligheterna  
  för privata välfärdsföretag att ta ut 
  vinster. Bara en av tio vill behålla  
  dagens regler utan begränsningar, vis-
  ar en SIFO-undersökning för SVT.      
                                  TextTV