tillbaka mina kärleksår.
Lägg livet morgon, om det går,
till aftonskuggorna som falla.
Se tiden tar min hand med bud
att jag skall överge numera
de sköna land, där vinets gud
och kärleksgudarna regera.
Men någon fördel skall man väl
i denna grymma dom bevara.
Den som ej har sin ålders själ
han har sin ålders onda bara.
Så låt de unga ha allena
sitt stormande och yra skick.
Vi leva blott två ögonblick.
Må visheten då få det ena.
Ni flyn mig alltså för beständigt,
o, dårskap, ömhet, illusion,
som tröstat med en himmelsk ton
i allt vad livet har eländigt.
Två gånger dör man på sitt sätt.
Att sluta älska och behaga
den döden kan jag ej fördraga.
Att sluta leva det är lätt.
Så sörjde jag att de förgått
min ungdoms felsteg, och jag kände
hur till förvillelserna blott
mitt hjärtas längtan ännu brände.
Då kom från himlen som en dröm
den blida vänskap till mig bjuden.
Han var kanhända lika öm,
men ej så het som kärleksguden.
Och ledd i dessa nya fjät
och lyst av detta ljusets bölja
jag följde spåren - men jag grät
att ej ha andra spår att följa.
- Voltaire -
