Många har fått lära sig att ett tempus som betecknar förfluten tid heter imperfekt. Nå, det tillhör det förflutna. Nu heter det preteritum.
Det finns tillfällen när jag ser mina åhörares ögon mörkna, när jag gör en språkföreläsning på exempelvis ett bibliotek. Ett sådant tillfälle är när jag i förbigående säger ”preteritum, det vill säga den verbform som tidigare kallades imperfekt”.
”Vafalls?” säger publikens blickar. ”Byta namn på imperfekt? Vad är det för påfund?”. Jag brukar inte kunna fortsätta min föreläsning utan att först säga några lugnande ord om namnbytet. De lyder ungefär så här:
Både preteritum och imperfekt är namn på dåtidsformer, som i svenskan råkar sammanfalla. Vi skiljer inte mellan ”pågående” aktivitet i dåtid och ”inträffande” eller ”avslutad” aktivitet. För att ta ett exempel: På svenska använder man samma form av verbet rita när man säger ”Hon satt och ritade när hennes kritask plötsligt exploderade” som när man säger ”Min dotter ritade en teckning åt mig på våra nya tapeter i går”.
I många andra språk gör man däremot skillnad mellan pågående och inträffande/avslutad aktivitet (brukar innebära lite jobb för en del spanskstuderande/Stig). På franska skulle till exempel den första meningens ritade översättas till dessinait (”imperfekt”) och den andra meningens ritade skulle bli a dessiné (en sorts preteritumform som på franska kallas passé composé).
Bytet från imperfekt till preteritum i svensk grammatisk terminologi beror på att verbformen ifråga oftare representerar en preteritumanvändning än en imperfektanvändning. Vi använder den alltså oftare som preteritum än som imperfekt, och därför började språkvetare redan på 1990-talet lansera namnbytet till preteritum.
Det underlättar för andraspråksinlärare som i sina språk har lärt sig vad preteritum är, och det gör att den svenska språkbeskrivningen lite oftare stämmer överens med den i många andra språk.
Jag hoppas att denna förklaring kan blidka en och annan, så att adventsfriden kan sänka sig över stugorna.
Sara Lövestam är utbildad språkvetare, skönlitterär författare och legitimerad sfi-lärare. Hon skriver regelbundet språkkrönikor i SvD
