Nere i södra Afrika talar man xhosa, ett språk fullt av spännande klickljud. Men faktum är att svenskan också har klickljud – ett sådant dyker varje julafton upp i ”Kalle Ankas jul”.
Klickspråk är något av det bästa mänskligheten har. Sedan jag var barn har jag avundats dem som talar xhosa, vilket var det enda klickspråk jag kände till då, och om jag vill göra en trist dag lite ljusare räcker det för mig att googla ”Qongqothwane” (fast då är det lättare att googla ”click song”) eller söka upp Miriam Makebas inspelning av ”Pata pata”. Sen sitter man där, fastklistrad vid Youtube där karismatiska youtubers från södra Afrika försöker lära en att uttala ”de tre grundläggande klickljuden”. Känner sig tagen och underlägsen.
Ett klickljud karaktäriseras av att man skapar ett undertryck i munnen, som man sedan hastigt släpper. Rent fysiologiskt stänger man först till luftströmmen på två ställen: dels nere i halsen, ungefär där vi skapar våra ng-ljud, dels på något ställe längre fram i munnen, exempelvis strax bakom framtänderna som när vi säger ”t”. Sedan pressar man ”mittendelen” av tungan nedåt så att det skapas ett sug, och när det undertrycket släpps, uppstår ett klick. Effekten blir mycket distinkt, och många i Youtube-videornas kommentarsfält meddelar att deras övningar har fått till effekt att deras katt eller hund har kommit springande.
Att göra ett klickljud är enklare än det låter på den fysiologiska beskrivningen, åtminstone så länge man slipper kombinera klickljudet med några andra ljud. Faktum är att vi har klickljud i det svenska språket! Inte tillnärmelsevis så många som skulle krävas för att kunna kalla svenskan för ett klickspråk, men tillräckligt för att någorlunda kunna räta på ryggen.
Vårt kanske vanligaste klickljud är det som vi använder för att uttrycka besvikelse eller misstrogenhet. Det skapas precis bakom framtänderna, som ett t, och det är det som Baloo säger i den svenska versionen av ”Djungelboken” precis innan han säger ”störtlöjligt”. Ljudet stavas på svenska tsk, vilket bland annat förklarar mycket för den som i ung ålder läst Plupp-böckerna och undrat varför Lämmel säger ”tesked, tesked”. (På xhosa stavas samma ljud c.)
Svenskans mycket begränsade användning av tsk går i stort ut på att vi säger det en gång eller tre gånger i rad, för att uttrycka missräkning eller misstrogenhet eller visa att vi inte är imponerade.
Vi har också ett annat klickljud som svensktalande ibland gör, och det är det som används för att mana på en häst. Svenskan har ingen stavning för detta ljud (på xhosa stavas det med x), så i text får vi formulera det med ord som ”klicka” eller ”smacka med tungan”. Utanför hästsammanhang kan det hända att vi använder detta ljud i kombination med en blinkning med ena ögat, för att visa hur käcka och spjuveraktiga vi är.
Ja, sen är det i princip slut. Man får ta det man får, i sin jakt på klick. Bänka sig vid ”Kalle Ankas jul” och invänta Baloo.
Sara Lövestam är språkvetare, skönlitterär författare och legitimerad sfi-lärare. Hon skriver regelbundet språkkrönikor i SvD.
