Någonting i reaktionerna på Stefan Löfvens framträdande i söndagens Agenda tyder på starka
underströmmar i opinionen.
Ändå innehåller intervjun egentligen inte någonting nytt. Sådär har Löfven
låtit länge.
Kanske är hans problem att han har låtit så
alltför länge, över den tidsgräns då folk inser
att han verkligen inte har mer att ge. Socialdemokraternas stadiga nedgång i opinionsmätningarna tyder på att han snarare är en
del av partiets problem än en del av dess lösning.
I ett läge där socialdemokraterna har rasat
under 25 procent och passerats av SD hade
valda delar av svenska folket bänkat sig framför TV:n för att höra sin statsminister förklara vad som händer. I stället fick de se en trött
och osäker politiker som mekaniskt upprepade sig själv.
Helt rättvis är väl inte syndabockstämpeln.
Löfvens dilemma delas av socialdemokratiska kolleger runt om i Europa. Socialdemokratin som europeiskt fenomen genomgår sin
värsta kris sedan demokratins genombrott.
Vaggan stod i Tyskland, och tillsammans med
brittiska Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna kom socialdemokratin
att etablera sig som en dominerande politisk
kraft i Europa. Nu förefaller den tiden vara
förbi, och sedan 1980-talet har det skett en systematisk och strukturell försvagning. I Tyskland är partiet tredje största parti i opinionen,
i Storbritannien finns Labour i samma härad
som partivännerna i Sverige. I övriga Norden
ser det lika illa ut. Väljarstödet har överlag halverats sedan toppåren.
Men ovanpå den strukturella förklaringen
tillkommer en handfallenhet inför de aktuella och omedelbara sociala utmaningarna. ”Vi
såg det inte komma”, var Löfvens mantra
i sändningen. Nåja, moderaterna tog upp frågan om utanförskapsområdena redan i valrörelsen 1991. Det har snart gått trettio år sedan
dess. Och under dessa tre decennier har frågan diskuterats vid åtskilliga tillfällen. Nog
har vi sett det komma, men det har inte funnits någon egentlig politisk vilja att göra någonting åt problemen.
Svaret har istället blivit en förstärkt kognitiv dissonans. Politiken forsätter med oförminskad styrka för att bevisa att kritikerna
hade fel och ju mer rätt de visar sig ha desto
Stefan Löfven har fått
hård kritik efter sitt
framträdande i SVT
Agenda.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Ledare | Statsministern
fler och större misstag begås innan anpassningen till slut sätter in.
En del av reaktionen mot Löfven i Agenda är
nog så enkel som att tittarna noterar att han
konsekvent skyller ifrån sig. Det är någon annans fel att gängen härskar i förorterna. När
Löfven dessutom låter som att det är en ofrånkomlig utveckling och att ansvaret är ”samhällets” och inte de människors som faktiskt är
samhället, då brister till slut tålamodet. Tittarna uppfattar att de blir manipulerade när
de konfronteras med undanglidande resonemang som de uppfattar som enbart förljugna.
De tycker att det demokratiska systemet bedrar
dem och att samtalet inte är ett sätt att hitta
lösningar utan att dölja problemens orsaker.
Så förverkas så småningom allt förtroendekapital och väjarna som drar blir allt svårare
att få tillbaka.
En sådan utveckling medför betydande risker. Och det blir inte bättre av att medierna
uppfattas som förstärkare av den kognitiva
dissonansen. Demokrati förutsätter uppriktighet, transparens och ärligt uppsåt i umgänget med väljarna. I ett manipulativt klimat frodas bara de dåliga ledarna, medan de
goda tröttnar eller sorteras bort. Demokratin
förtvinar och makten korrumperas.
Den tillit som Löfven annars efterlyser bör
han själv göra sig förtjänt av. Någon annan
väg tillbaka finns inte. Om den inte redan är
stängd.
Olof Ehrenkrona är vikarierande ledarskribent.