Kastanjeträden trötta luta                                     
  efter regnet sina tunga
  vita spirors blom.
  Syrenernas
  stora våta klasar
  sakta gunga.
  Skyggt och tvekande
  börjar redan näktergalen sjunga.

  Hjärta, och du känner
  pånyttfödelsens,
  stillhetens oändliga lisa
  strömma över dig:
  hjärta, och dock är din sång
  denna molltons-
  denna stumma längtansvisa

                      Vilhelm Ekelund