Festen har pågått i 41 minuter och EMs fränaste mål skall komma.
Spanjoren Jordi Alba exploderar i livsglädje, rusar över halva plan och skär genom hela Italien; förbi dess spelare, fansen på läktarna och landsmännen hemma vid teven.
Den spanska Blixten, som ingen åskledare skulle kunna fånga
får en smörpassning , men ingen tid finns för Blixten att smeka bollen, utan han sätter den snabbt och elegant i mål bakom den stackars Juventusmålvakten.
I ett annat land sitter en passionär vars bästa pojkleksak under pojkåren från treårsåldern var en sliten fotboll som fick pumpas ideligen, innan det var dags igen att bolla mot utomhusväggen, faluröd, nästan som Arsenals klubbtröja.
Passionären får tårar i ögonen; glädjetårar för det han ser på riktigt på teveskärmen är hur svunnen tids pojkdröm blir verklig.
Att Jordi Alba ersatt Gunnar Gren och stadion i Kiev ersatt Wembley i London är åtminstone tillfälligt glömt.
