Det tycks inte finnas någon gräns. Historier om medelmåttliga sånglärkor med kändisdrömma flimrar förbi som aldrig förr i pressen. Och i radion och på teven släpps de lösa med sina tillgjorda "känslomässiga" sångframträdande (inte sällan skriker man) och förpestar etermediat.
Lyckligtvis finns det undantag där den äkta känslan gör att sången landar mjukt i ens inre. Här ett av de bättre exemplen:
WOW Här ger jag ängeln Whithey Houston hundramiljoner miljarder poäng (minst)